Tackkort från barn som bott i huset. Foto: Linnea Aldenhed

Fristad från sjukhusrockar

På Ronald McDonald hus i Huddinge bor familjer med svårt sjuka barn. Vistelsen är tillfällig och gör det möjligt för familjen att bo under samma tak när barnet är under behandling. Agnieszka Eriksson är verksamhetschef och berättar om sitt unika jobb.

En grankrans pryder dubbeldörrarna till Ronald McDonalds Hus i Huddinge. Det är en kylig förmiddag. När den ena dörren öppnas läcker värmen ut och en pojke ler stort. Han går igenom receptionen som delar huset i två flyglar. Pojken sätter sig på en soffa bredvid sin morfar. Till vänster om ingången står två korgar med skoskydd för de som vill behålla skorna på. En skogräns delar av hallen som leder till ett kontor.

Dörren till kontoret står vidöppen. Liksom resten av huset är det ljust och luftigt. Verksamhetschefen Agnieszka Eriksson delar rummet med sina medarbetare. En hylla bakom skrivbordet pryds av ett trettiotal tackkort från barn som tidigare bott i huset. Gissningsvis är de tillverkade i pysselrummet på ovanvåningen. 

Intill kontoret finns ett sovrum som är till för nattpersonalen. Det är relativt nytt att ha personal på nätterna i huset. Strax efter att Agnieszka blev verksamhetschef flyttade hon ut från kontoret. Det gjorde hon för att ge plats åt extra personal som ska finnas tillgänglig under nätterna. Det är viktigt i fall någon olycka skulle inträffa.

Som ett extra hem

Däremot finns varken sjuksköterska eller läkare i huset. All sjukvård sker på sjukhuset. Härifrån tar det cirka fem minuter att promenera till Huddinge sjukhus. Närheten till sjukhuset är viktig. Tanken är att familjen ska kunna vara samlad även när det sjuka barnet är under behandling. De familjer som bor här är de som bor långt bort från sjukhuset.  

Ronald McDonalds grundtanke är att husen ska vara som ett hem ifrån hemmet, alltså en fristad från vita rockar och steril sjukhusmiljö. Agnieszka säger att miljöombytet påverkar barnets tillfrisknande positivt. I Ronald McDonalds hus finns mycket kärlek säger hon. Huset har unik arkitektur med stora fönster som släpper in mycket ljus vilket skiljer sig från sjukhusen.

Svårt att skilja på arbete och privatliv

Agnieszkas bror Fredrik kliver in i rummet och byter av Agnieszka för att visa runt i huset. Han är anställd sedan ett år tillbaka. Under året har han ställts inför en rad utmaningar och blivit vuxen på riktigt säger han. Tuffast är det när huset är fullt och många ber om hjälp. Känslan av att inte räcka till gör sig påmind.

Det finns två kök på vardera flygeln där familjerna turas om att laga mat. Familjerna sköter sig själva och har möjligheten att tvätta i någon av husets tvättstugor. Det är ganska tomt på besökare för tillfället. I ett av vardagsrummen sitter en pappa och vaggar sitt nyfödda barn i famnen medan han spelar Tv-spel. I fåtöljen bredvid sitter hans son och följer med i spelet. Fredrik visar barnens pysselrum som ligger på samma våning som lekhörnan. Just nu är det städat och undanplockat, men Fredrik skrattar och säger att det inte alltid är så prydligt.

Även Agnieszka har ställts inför utmaningar med jobbet. I början var det svårt att slita sig från huset men nu har hon lärt sig att upprätthålla en distans.  

– Utan att överdriva snittade jag på 70 timmar i veckan. Det är svårt att tyda gränsen mellan privatliv och jobb, särskilt när man blir känslomässigt engagerad i familjerna, säger Agnieszka.

Hon är öppen för att lyssna när någon behöver prata av sig, men det kan lätt bli en närmare relation än så. Att sitta kvar och umgås med familjerna extra länge på en fredagskväll efter arbetstid är inte ovanligt för de som jobbar där. Då brukar de skämta om att de är där som volontärer och inte anställda.

Påfrestande för psyket

Men det kan också bli psykiskt påfrestande att engagera sig mycket.

– Det händer ju väldigt tunga saker också. Vi har ju barn som går bort. Dödsfall påverkar hela huset, både personal och de andra familjerna. Det måste man kunna klara av om man jobbar här, säger Agnieszka.  

Rundvandringen slutar i hallen. Där står pojken som tidigare öppnade dörren och väntar med sin morfar. De har två resväskor. Pojken ska hem över jul. Det är en skämtsam stämning mellan pojken, morfar och Fredrik. Pojken tittar ut genom fönstret. Utanför stannar en taxi.

– Då ses vi dem femte januari, säger morfar och skakar Fredriks hand.

När de skiljs åt brukar det vara på återseende.  

– Ja, om jag lever då, säger pojken med glimten i ögat innan han öppnar dörren och springer ut.