Deltidsbarn i Visättra

Av Joy Klackenberg
KRÖNIKA

13 mars 1996
Jag är trött och benen gör ont. Det är onsdag. Det vet jag för idag är det pappadag. Pappadagar åker vi tåg från kompisarna och mamma i stan till Utsikten. Utsikten ligger på ett berg. Det vet jag för vi brukar bestiga det, pappa och jag. Jag får en kexchoklad och en äppelmer för att orka den långa tågresan. När vi kommer fram står det ”Flemingsberg” på skylten. Jag kan inte läsa ännu, jag kan bara skriva mitt namn, och mammas namn, och min systers, och min bonuspappas och min pappas namn. Pappa får läsa högt. Flemingsberg. Jag tänker att det är det berget vi bor på. Flemings berg.

– Vem är Fleming, pappa?

Pappa skrattar. Jag förstår inte varför men jag blir glad i magen. Jag tycker om när han skrattar. Då vill jag också skratta. Så därför gör jag det. Sen kommer jag på att vi har långt kvar att gå innan vi är hemma och då blir jag trött igen. Det är såååå låååångt. Skrattet blir till gnäll.

– Jag orkar inte gå idag, pappa.

Han sätter mig på sina axlar. Det är högt. Det känns lite som att flyga och jag håller fast om pappas huvud. Han har väldigt mjukt hår, precis som jag. Pappa frågar vilken väg vi ska ta idag: liljekonvaljstigen, hallonstigen eller myrstigen? Jag bestämmer mig för myrstigen. Den är spännande och eftersom att jag sitter på axlarna är jag trygg. Så går vi och jag sjunger för det är en bestämmelse vi har, pappa och jag. Sitta på axlarna betyder sjunga för pappa. Jag tar i allt jag har. Jag tycker om min röst när vi går där i skogen. Idag sa dessutom min kompis Vera att jag sjunger bäst på dagis. När jag tänker på det tar jag i ännu mer. Jag ser sju myror på myrstigen.

 Plötsligt står vi utanför vår port. Och jag önskar att vi hade långt kvar att gå. Pappa och jag.

25 november 2016
Jag är nyvaken och har inte hunnit med mitt obligatoriska morgonkaffe. Det är fredag den 25e, det vet jag för jag har fått lön idag. Tåget tar exakt 15 minuter och 46 sekunder och jag har ingen matsäck. Det duggregnar snett, jag tänker att det är göteborgsväder. När jag kommer fram har jag svårt att bestämma mig för vilken av mina barndoms vägar jag ska välja. Jag bestämmer mig för liljekonvaljstigen fast det inte alls är den årstiden. Kanske kan det ändå bli fint. Jag börjar gå med en kopp svart kaffe från Pressbyrån i ena handen, min mobiltelefon i den andra. Plötsligt tar det stopp. Det står en tingsrätt i vägen. Stigarna har byggts bort helt och hållet. De finns bara i mitt minne.

På omvägar tar jag mig till Visättravägen 37, via en trappa med 71 trappsteg. 600 meter i lätt lutning som knappt märks. 600 meter, jag minns det som flera kilometer upp för ett berg. Jag ser inga myror, men nio byggarbetare.

Jag står på min och pappas gamla gård och tittar upp mot Utsikten. Allt ser så litet ut. Huset har bytt färg. Pappa bor inte kvar. Jag räknar till elva parabolantenner på balkongerna. Jag kan inte minnas om de fanns där förut. Tänker att de är tefat och att jag en utomjording som inte känner igen mig. Letar efter kiosken där jag köpte klubbor av Sami för 50 öre styck. Där den låg är det nu tomt. En dam passerar, jag frågar:

– Vad har hänt med affären och kiosken som stod här?

– Allt har förändrats, lilla vännen, säger hon. Allt det gamla är borta.

Jag står helt stilla. Känner mig tom. Ser på alla byggnader och undrar var Sami har tagit vägen.