Krönikör Alfred Skillemar. Foto: Ofelia Larsson

Krönika: Hur länge ska politikerna agera som mänskliga sköldar för hot?

I takt med att antalet anonyma konton på sociala medier växer blir också kritiken mot förtroendevalda allt mer otäck. Mer än varannan Stockholmspolitiker har uppgett att de under valåret 2018 utsattes för hot eller trakasserier, enligt en rapport av Brå. Hur blev det så här?

Om du inte får en bitter eftersmak av detta hör du nog till en av följande kategorier: En helt känslokall och empatilös person. Någon som tycker politikerna ”förtjänar detta” och att de minsann visste vad de gav sig in i när de blev politiker. Eller så är du kanske en av de på Twitter utan profilbild med femtioelva siffror i ditt användarnamn som själv skickar ut dödshot till politikerna?

Frida Ryberg, säkerhetschef i Huddinge, säger att under hennes ett och ett halvt år på tjänsten har hon varit med om att lokalpolitikerna fått hot. Det säger hon i en intervju med Mitt i Huddinge. Där framkommer även att siffrorna från Brå:s rapport inte stämmer överens med antalet anmälningar polisen fått in, trots att anmälningarna ökat något.

Är det så att flera Huddinge-politiker inte väljer att anmäla sådana händelser? Kanske har det resulterat i att politikerna börjat acceptera hoten som ett vanligt inslag på jobbet? Tänk om vi ”vanliga dödliga” hade fått samma behandling som våra lokalpolitiker. Hade vi till slut bara uppfattat det som en del av vardagen? ”Morgonkaffet smakar trots allt inte lika bra utan det obligatoriska jag vet var du bor-mailet.”

I artikeln intervjuas även Shari Tingman, förundersökningsledare på polisens demokrati- och hatbrottsenhet i Stockholm. Han menar att just dessa typer av brott är svåra att utreda på grund av att det ofta är anonyma konton som står bakom. En knepig situation förstås. Vad tjänar man på att kontakta polisen om det ändå inte blir några konsekvenser för nättrollen? Shari Tingman säger också i artikeln att detta är ett stort samhällsproblem och att ärendena prioriteras ­– vilket såklart är väldigt bra. Men var går gränsen egentligen? Måste vi vänta tills någon politiker till slut inte orkar leva med detta längre och ger upp?

Våra förtroendevalda politiker ska representera folket och vara ansiktet utåt för den svenska demokratin. Istället har de blivit mänskliga sköldar för ett anonymt och hänsynslöst hat.
Jag tycker att tiden är inne för en definitions- och tolkningsändring av brotten. Förhoppningsvis inser också politikerna detta och börjar anmäla tangentbordskrigarna.
De är ju bara är ett hinder för demokratin.