Foto: Denice Mörth

Publikrekord när William Spetz och Philip de Croy berättade om döden

Klockargården slog publikrekord i söndags eftermiddag. Komikern/skådespelaren William Spetz och teologen Philip de Croy gästade Huddinge församling och höll tillsammans en föreläsning om döden.

Det är en kylig söndag eftermiddag. Höstmörkret har uppenbarats och blåsten förhindrar årets första snöflingor att nå marken. Entrén till Huddinge församlings Klockargården lyses upp av två brinnande marschaller på varsin sida av gången som leder gästerna in i värmen.

När Nytt i Flempan kliver innanför dörrarna till föreläsningssalen är det ett fåtal sällskap som har hunnit inta sina platser på de trästolar klädda i rött tyg som står utplacerade i rummet.

Under de sista minuterna innan föreläsningen drar igång rullar gästerna in på löpande band som inte ser ut att få ett slut. Kvällens evengemang verkar ha lockat en betydligt större publik än förväntat. När klockan slår 16:00 sitter alla gäster på plats, redo för 90 minuters prat om kvällens tema - döden. Men vad är det som fascinerar en med just döden?

 

– Döden inkluderar mycket, allt från dödens riter, myter, föreställningar, ritualer, kläder till dödsstraff. Så det är väldigt brett fast det är så avgränsat. Man måste förhålla sig till döden på något sätt, för att dö gör man oavsett om man vill eller inte tyvärr, säger teologen Philip de Croy - som får medhåll av komikern William Spetz.

 

– Det är det enda vi vet någonting om. Att vi lever nu och ska dö sen, konstaterar han. 

 

Vad har ni för tankar kring vad som händer efter döden? 

 

– Jag är lite fram och tillbaka. Ena dagen känner jag att det vore helt sjukt om det bara upphör och en annan dag kan jag känna att det är klart att det gör det. I och med att det upphör betyder det att vi måste existera nu. Om döden skulle innebära att vår existens fortsätter så skulle inte livet bli så totalt som det är, tror jag. Vi människor ska alltid ha svar på allting, så jag har förlikat mig med att inte få svar på vad som händer efter döden. Det måste människan bli bättre på, att inte alltid få svar, säger William.

 

Även Philip instämmer. 

 

– Det är klart att det finns någonting. Jag tänker att världen är så komplex i sin storhet, att det är omöjligt för mig att föreställa sig att “pang bom, nu är det slut. Nu är det nattsvart, du ligger i din grop och där kommer du ruttna”. Det är vad som händer med kroppen, men att själen skulle upphöra tycker jag känns osannolikt, säger han.

 

Philip de Croy inleder med att guida publiken genom hur människor har sett på döden ur ett historiskt perspektiv. Han berättar om häpnadsväckande historier som både lämnar ett starkt avtryck och som dessutom lyckas framkalla skratt i publiken trots det mörka och dystra ämnet. 

Under andra hälften av föreläsningen intar William Spetz scenen. Han får genom dagböcker och humor porträttera kärleken till sin mormor med berättelser som inte lämnade många ögon torra. En gripande stund där stämningen nästan går att ta på. 

– Jag har aldrig läst dagböckerna tidigare, idag var första gången. Det kändes bra för en sådan här kväll, i ett mindre rum. Om det är någonstans jag vill läsa upp det så är det under en kväll som denna - en mer intim tillställning, berättar William.


 

 

Vad tror ni om den andliga världen och det okända? 

– Det känns som att det finns så många vittnesmål och historier att det vore bisarrt om allting var på låtsas. Det kan ju inte endast vara en konstruktion, säger William.

 

Philip spinner vidare:

 

– Om det är människor som har erfarenhet eller någon slags närkontakt med livet efter döden, varför skulle jag utesluta just det? Om du har den erfarenheten och tror på det, kan jag känna att varför har inte jag fått möta detta? Vad spännande det hade varit med min roll, men också vad fint det vore att samtala klart med någon som har gått bort och samtala med dem lite mer regelbundet, säger han.

 

Vart tycker ni att man drar gränsen när man ska skämta om döden? 

– Det är ofta i svåra situationer där ett skratt behövs som allra mest. Man får inte övertänka för mycket, utan man får lita på sin egen förmåga att känna in stämningen. Skrattet är jätteviktigt där man kanske är rädd för att skämta, konstaterar William.

 

Har ni upplevt dödsångest?

– Dödsångest har drabbat mig lite grann. Det har ofta funnits en fysisk utlösare för det. Min astma blev sämre under en period i somras, så jag hörde den andnöd som jag kände att mormor hade. Det skapade en jättestor dödsångest för mig som jag aldrig har haft förut. Det händer saker ibland då man blir påmind om att döden existerar, men det är ingenting som jag tänker allt för mycket på än. Det kan ha att göra med min ålder, att döden inte har drabbat mig mer än vid min mormors bortgång, säger William.

 

Philip är av en annan uppfattning.

 

– Jag har ingen dödsångest. Däremot tror jag väl att denna uppenbara fascinationen är ett sätt att bearbeta olika typer av funderingar kring döden och det existentiella överhuvudtaget. Man får borra ned sig i dödens alla olika dimensioner och frågor, och då blir det ju som att man tömmer ut sitt känsloregister.