På väg hem efter dagens arbetspass på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Foto: Anna Häll Edstedt

Från kulturprofil till corona-städare

Av Anna Häll Edstedt
När pandemin bröt ut i Sverige bytte Fredrik Apollo Asplund ut scenen och publiken mot en ny vardag som sjukvårdpersonal på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Nytt i Flempan möter upp Apollo efter att han slutat för dagen för att prata om det som har varit och vilka framtidsplaner som väntar.

Fredrik Apollo Asplund har gjort det mesta inom kultursverige. Allt från att åka på turné med artister som Little Jinder, korrespondent i Damaskus, egen pjäs på Stadsteatern till att nu senast, gjort entré som författare med självbiografin ”Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus”.  I självbiografin får vi läsa om hur hans liv är fullt av snabba vändningar. År 2020 skulle för första gången bli ett år att landa och andas ut:

 

"2020 skulle vara ett år utan prestige. Ett år jag bara skulle jobba runt på lite olika restauranger och ha det gött."

 

I mars månad sker dock en ny snabbvändning – coronakrisen i princip omöjliggör både restaurang- och kulturjobb. Apollo söker då anställning på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge som så kallad löpare, eller ”corona-städare” som de också kallats. Löpare är personer som inte har någon vårdutbildning men som ska hjälpa och underlätta arbetet för annan personal på sjukhuset. I början av april i år, bara tre dagar efter hans ansökan, sitter Apollo på sitt första morgonmöte på sjukhuset.

 

"Jag var iklädd seriösa karolinska kläder och undrade vad jag gjorde där, jag ville skrika rakt ut: ”Jag är fejk, jag kan ingenting!”

 

Efter någon timme av svindel tar allvaret och det höga tempot över och han hittar sin plats på avdelningen. Idag är Apollo samordnare på en av canceravdelningarna och känner sig trygg i sin nya yrkesroll.

 

Konsten att göra det jobbiga hanterbart

I Apollos självbiografi ”Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus” beskriver han en uppväxt av självförakt, trauman och mobbning. Han beskriver hur han varken passade in i sin lilla hemstad i Värmland men heller inte i Stockholm dit han flyttar vid 12-årsåldern. Inte förrän vid 17 års ålder, när han flyttar till New York, hittar han likasinnade och blir för första gången accepterad. Att Apollo trots motgångarna alltid gått med högburet huvud och fortsatt sprida glädje tror han hjälper mycket i hans arbete på Karolinska.

 

"Jag känner att jag klarar av att göra tunga situationer mjuka och hanterbara, både för mig och patienten."

 

Erfarenheter blir nya framtidsprojekt

Apollo har inga planer på att lämna sin tjänst på Karolinska universitetssjukhuset, däremot finns saknaden av scenen och kulturlivet.

 

"Jag kommer alltid vara en kreativ själ och i framtiden kommer jag vilja skapa något av allt nytt jag upplevt och haft chansen att lära mig."

 

Några av sidor som kommer få ta plats i framtida kulturarbeten är vården, empati, solidaritet och sorg. Saker som för många blivit extra närvarande i och med den rådande pandemin, men kanske extra närvarande för Apollo genom hans arbete på sjukhuset. Han beskriver att han genom möten med patienterna har fått en djupare skörhet vilket han ser som en ny styrka hos sig själv.

 

Trots tankar på nya projekt hoppas Apollo kunna fortsätta arbeta på Karolinska sjukhuset i Huddinge:

 

"Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag går hem från jobbet fantastiskt rik av alla patienter och deras historier vilket är något jag vill fortsätta med även framöver."