Sandra Beijer

Hjärta, smärta - och en hel del disciplin

Av Linus Svensson
Sandra Beijer är mångsysslare, författare och bloggare från Stockholm. Hennes blogg Niotillfem är en av Sveriges största med 150 000 besök i veckan. I september släppte hon sin andra ungdomsroman ”Allt som blir kvar”. Jag fick tillfälle att träffa henne efter en föreläsning om författarskap på Trångsunds bibliotek.

På något sätt har drömmarna om att bli författare alltid funnits där. Som tonåring ville hon bli journalist, men insåg ganska snart att hon inte ville skriva objektivt om nyheter. Efter gymnasiet hoppade hon på kulturvetarlinjen på Stockholms universitet. Hon hade förhoppningar om att jobba på ett bokförlag – en romantisk idé om att dagarna i ända sitta i en fåtölj och läsa manus och romaner. Men ganska snart insåg hon att plugget inte var något för henne. Det var för teoretiskt och dessutom svårt och stressigt.

Hon hoppade av utbildningen. En annan väg ledde henne in i reklambranschen. Efter att ha pluggat på Berghs reklamskola i Stockholm fick hon jobb som copywriter.

Efter fyra år i reklambranschen i Sverige fick hon jobb i New York. Som copywriter där fick hon lära sig att skriva fastän lusten saknas.

– Inspirationen kan inte alltid leda. Det viktigaste är inte att vara inspirerad, men att ha disciplin, råder hon en ivrigt lyssnande publik.

En annan lärdom från åren som copywriter var hur viktigt det är att ha en tajt idé. Hon berättar om en så kallad ”hisspitch”, principen att du ska kunna sälja din idé i en mening: i hissen från bottenvåningen upp till kontoret.

Det tredje hon fick lära sig är hur viktigt det är att fatta sig kort.

– Nyckeln är att stanna upp i sitt skrivande. Att tänka efter. Behövs den här meningen? Tillför den någonting? Om inte, så kan den strykas.

Från reklam till bloggvärlden

Samtidigt som hon jobbade i reklambranschen startade hon sin första blogg. Då hade hon inte kunnat drömma om vilken succé den skulle bli. Några år senare skulle den bli en heltidssyssla.

– Bloggen är som en offentlig dagbok där jag får utlopp av mina pysselgrejor, allt ifrån att fotografera och lägga ut recept, till att skriva om hjärta och smärta.

Den slog snart igenom. Inläggen blev flitigt delade och aktiviteten i kommentarsfälten växte snabbt. Hon blev snart erbjuden krönikörtjänster, och intresset hos bokförlagen väcktes. Bloggen blev grunden för hennes författarskap.

– Det bästa sättet att bli bra på att skriva, är att skriva - mycket och ofta, säger hon.

Och skriver, det gör hon. Ofta blir det personligt. Men det är ändå hon som har kontroll över vilka delar av hennes privatliv hon vill avslöja.

– Jag tror jag är ganska bra på att avgöra vad som är för mycket och vad som är för lite.

Hon tror starkt på bloggvärldens potential.

– Bloggvärlden har gjort att hela idén om livet har breddats. Man kan läsa min blogg eller 20 andra. När folk läser min blogg tänker de kanske: "Jaha, hon är 32 år och har inga barn. Då kanske det är okej". Jag hoppas att jag genom att berätta om mitt liv ger en större frihet till andra på något vis.

Debutromanen

Samtidigt som bloggen blev allt mer framgångsrik tröttnade hon på jobbet som copywriter. En annan sorts skrivlust väcktes till liv. En vilja att skriva skönlitterärt.

Hennes första bokidé grundade sig på ett kärleksminne från tonåren.

Ett års skrivande resulterade i ett manus. Responsen hos förlaget blev positivt. Ett bokkontrakt blev hennes biljett ur yrkeslivet: 2013 sa hon upp sig från jobbet i New York.

Det finns en stereotyp bild av den isolerade författaren. En författare som låser in sig och skriver en roman i sin ensamhet. Den här bilden stämmer sällan överens med verkligheten, menar hon.

– Man måste hitta vad som fungerar för en själv. Jag jobbade mycket och sena kvällar, så för mig blev min smartphone ett viktigt verktyg. 70 procent av debuten är skriven på anteckningar i mobilen. Jag försökte utnyttja varje tillfälle av dötid. Jag skrev på tunnelbanan eller i taxin på väg till en fest.

Prestationsångest

Andra boken blev betydligt svårare att skriva. Hon upplevde att hon hade höga förväntningar både av läsare och förlag, och drabbades av prestationsångest.

– Det är den andra boken som definierar en författare. Jag kände att jag måste vara nyskapande och bättre.

Inspirationen kom från en period i hennes eget liv. När hon blev dumpad förföll hon i en dekadent, självdestruktiv period. Det var okej att vara full fyra dagar i veckan. Att inte gå ut. Så länge man blev bättre. Det var så bråttom att må bättre.

Idén var en typisk hisspitch. En tjej blir dumpad av sin kille 30 dagar innan jorden går under. Hon har 30 dagar på sig att glömma honom. Trots ett år av intensivt arbete var Sandra inte nöjd med romanen. Efter feedback från sin förläggare beslutade hon sig för att ta bort de övernaturliga delarna i boken. Det innebar att hon måste skriva om själva grunden av berättelsen.

– Ibland måste man låta sig ledas, säger hon.

Tredje bok

Planerna att påbörja en tredje bok i början av nästa år är redan på gång att smidas.

– Jag tror inte att den tredje boken kommer vara lika jobbig att skriva. Jag känner ett annat lugn inom mig. Det är inte så farligt om inte alla gillar den, om inte alla recensioner blir bra.

Läs intervjun i sin helhet här