Två clowner på HUddinge sjukhus

Clownerna Margott och Pajette är redo att möta barnen på Huddinge sjukhus. Foto: Desirée Persson

Sjukhusclowner ger
sjuka barn en frizon

By Derirée Persson
Tre dagar i veckan besöker Clownmedicin barnavdelningarna på Huddinge sjukhus. Drivkraften är att ge barnen och deras familjer en chans att glömma sjukhusrum och långa korridorer. En stund att bara få lov att skratta.

Klockan är halv nio på morgon och arbetsdagen på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge är redan i full gång. Vid en reception står en mamma och gullar med ett litet barn. I en väntsal sitter en man och torkar en tår från sin kind.

 

På Barngatan, plan 7, har Anne-Marie Möller precis kommit till dagens arbetspass. I rummet, vars postfack pyntats med ”Högkvarter för clowner”, står en klädhäst med färgglada, konstiga kläder, två sminkspeglar och en soffa. Här ska hon, tillsammans med kollegan Ylva Magnusson, träda in i rollerna som clownerna Pajette och Margott för att ge barnen på sjukhuset en stund av glädje.  

 

– Det är fantastiskt att lämna ett rum och se familjen, som till en början var ganska låg, skratta, säger Anne-Marie Möller.

 

Anne-Marie har arbetat för Clownmedicin i tjugo år, men valet var inte alldeles självklart. När en kollega, några år tidigare, frågade om hon ville vara med i en sjukhusclownverksamhet tackade hon nej.

 

– Jag var själv ett sjukhusbarn och bara tanken av att befinna sig i den miljön gav mig ångest, säger hon.  

 

Men tanken började gro och när grundaren till Clownmedicin, före detta Glädjeverkstaden, frågade om hon ville vara med bestämde hon sig för att testa. Något hon aldrig ångrat.

 

– Jag slogs av den fantastiska värmen och närvaron som finns på barnsjukhus. Varje möte blir här och nu. Ett möte där allt kan hända.

 

I dag delar Anne-Marie rollen som verksamhets- och konstnärlig ledare för Clownmedicin med Eva Riepe men när clownerna började 1998 på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna var allt väldigt nytt.

 

– Vi började på barnonkologin en halv dag i veckan och bytte om på läkarnas toalett, säger Anne-Marie Möller.

 

Men de märkte snabbt att det funkade och körde på. I dag är verksamheten stor och arbetet pågår inom många olika områden. Bland annat besöker Clownmedicin Astrid Lindgrens barnsjukhus sex dagar i veckan, Huddinge sjukhus tre dagar i veckan och Ersta Barnhospice en dag i veckan. Under de senaste åren har verksamheten även utökats till att besöka demenssjuka, och förra året tog gruppen fram en metod som vänder sig till barn som är anhöriga till svårt sjuka vuxna.

Ylva Magnussons som clownen Margott. Foto: Desirée Persson

Varje sammanhang kräver professionella artister och en gedigen erfarenhet av att improvisera mot barn och vuxna. Det viktigaste är att vara i situationen och känna av vilken nivå barnet och dess familj är på.

 

– Vår styrka är att lyssna in och bygga vidare på barnens känslor och upplevelser, både fysiskt och verbalt. Det ligger i vår artistform och är något vi måste behärska, säger Anne-Marie Möller.

 

För Ylva Magnusson handlar det om att lämna privatlivet bakom sig innan hon går ut och jobbar.

 

– När jag förstod att jag var tvungen att koppla bort allt som handlade om mig själv och bara vara i nuet hade jag en nyckel in i arbetet, säger Ylva Magnusson.

 

Drivkraften är att ge barnen och deras familjer en rolig stund. En frizon där de kan glömma sjukdomsbilden och slappna av och skratta. Och gensvaret är väldigt stort.

 

– När vi kommer in och syresätter rummet med glädje åker axlar ner och rynkor i pannan suddas ut. I en vardag av sjukhusrum och långa korridorer blir vi deras kompisar, säger Anne-Marie.

 

I mötet med barnen och deras familjer ger clownerna mycket av sig själva och får samtidigt väldigt mycket tillbaka. Inte minst perspektiv på det egna livet. Men både Anne-Marie och Ylva poängterar att arbetet på sjukhus inte bara innehåller glädje.

Innan de möter barnen ska såpbubblor och knytbara ballonger preppas i clownvagnen. Foto: Desirée Persson

– Vi förlorar små vänner också. Vi ska inte glömma den biten. Det är förfärligt, säger Anne-Marie.

 

När det blivit dags för Anne-Marie och Ylva att ta på sig clownsminket sätter dem sig vant framför varsin spegel. För varje penseldrag i ansiktet och färgglatt klädesplagg som hamnar på kroppen går de mer och mer in i sina karaktärer som Pajette och Margott. När kostymen är på plats preppas clownvagnen med knytbara ballonger och såpbubblor som ska fångas av små barnhänder. När jag frågar om de är taggade svarar Pajette:
 

– Efter alla år får jag fortfarande glädjeeufori av all magi som skapas i mötet med barnen.