Foto: Elin Seittu

Berättelser som björkar

Av Elin Seittu
Berättarkaféer uppmuntrar människor att berätta om sina liv och erfarenheter, både i tal och i skrift. Föreningen Liv i Sverige har funnits sedan 1982, de lever under mottot ”varje liv är värt att skildra!”. Ännu är det bara andra tillfället finska berättarkaféet i Vårby träffas, men till synes (och höres) bådar det gott för en repeterad rutin.

Kerttu Jokela var fredagens samtalsmoderator för finskt berättarkafé i Vårby bibliotek. Även om initiativet är nytt just här i Vårby, så har Kerttu Jokela personligen medverkat i berättarkaféer sedan nästan tjugo år tillbaka. Det var intresset för berättelser som från början fick henne att vara med på Liv i Sveriges berättarträffar. Först efter ett tag började hon fundera specifikt på sverigefinnar. Vilka historier kunde de ha att berätta? Skulle de vara samma som berättelserna som delades i Liv i Sverige?
 

– Teman kan vara samma, men berättelsen är det ändå inte, förklarar Kerttu Jokela. På de svenska berättarkaféerna vill de berätta sagor, men i det här gänget är det inte så. Här är det mer livshistorier.
 

Ungefär tio talföra har satt sig i salen denna gång. Samlingen tisslar som tonåringar. Skratten kluckar som sjön som sväljer bäckens porlande ström. Axlarna guppar genom gruppen som flötet balanserar ytan en ljum junikväll. Tonen tar sedan start, och ljudet fortsätter spinna som en tråd nystad runt bordet. Den övergår, nyans i nyans.

Responsen på deltagarnas anekdoter kommer inte i form av kommentarer, snarare är det associationerna till egna berättelser på liknande tema, som bekräftar att talarna blivit hörda. Samtalet ackompanjeras av handteater, ljudrörelser och minspel. Större ord blir yviga, mindre ord sluter värmande armar om kroppen.  Den goda berättaren skrattar inte själv, hens skratt ljuder genom åhörarnas. Halvtid betyder påtår. Kvinnan vid fönstret matchar broschen med dukens broderi.

 

Kerttu Jokela för noggranna anteckningar i sitt block under hela samtalet. Hon liknar berättelserna vid björkar. Historierna är aldrig tallar. När tiden bestämmer att stunden nått sitt slut, upprepar hon från häftet. Från matlagning och brunchbakning till arbetslöshet och krigsminnen. Hon berättar vad som sades, vem som sa vad. Sådant som väckte glädje får förnyade skratt, det som fick axlar att sjunka, suckas på nytt.
 

– Att gå igenom vad alla sagt och nämna alla vid namn är något jag tagit med mig från Liv i Sveriges berättarsamtal, säger Kerttu Jokela. Det är viktigt att alla får känna att de blivit såväl sedda som hörda.