Hemlandet jag inte bor i

Av Ida Tikka
Idag är det Finlands självständighetsdag - en dag som för någon annan kanske inte betyder någonting, men som är viktig för mig. Den påminner mig om min längtan till mitt hemland.

När någon ber mig beskriva mig själv är bland det första jag nämner att jag är finsk. Jag pratar gärna om Finland, och just därför blir nog stoltheten över mitt ursprung snabbt uppenbar för de flesta som träffar mig.

Jag föddes här i Sverige, men genom att ha matats med både språket och kulturen från start har min kärlek för Finland alltid varit given – och den växer sig allt starkare med åren. Otaligt många gånger har jag under min uppväxt ifrågasatt mina föräldrars val att bo i, enligt mig, “fel land”.

Även om jag aldrig bott i Finland, har jag ända sedan jag var liten haft turen att kunna åka dit flera gånger om året. Jag har med hjälp av språket kunnat skapa starka band med mina släktingar som bor på andra sidan vattnet. Mina kusiner är som syskon för mig.

Det är svårt att förklara för andra hur jag kan känna så starkt för ett land som jag aldrig bott i. Men på samma sätt som en hockeyspelare känner sig hemma på isen, känner jag mig hemma i Finland.

Frågar man mig om varför jag känner så brukar jag förklara det genom de känslor jag uppfylls av när jag väl är där. När jag kommer till Finland är det någonting som händer inom mig som nästan kan liknas vid en återfödelse, för det är lite som att jag blir en ny person. Det där trycket över bröstet avtar och jag kan andas obehindrat.

Själsron visar sig som starkast när jag är hos min morbror och hans familj. De bor i ett hus på landet omgivet av stora åkrar och tät skog. På somrarna brukar jag cykla på de slingriga grusvägarna och känna vinden i mitt hår. Det är under dessa cykelturer och i vedbastun som jag känner mig allra mest fri – och finsk.