Prästen Daniel Hafner tror att det som ligger bakom herrklubbens succé är den trygga stämningen.

“Vi har alla en Ove inom oss”

Av Rosanna Lindén
Prästen Daniel driver Herrklubben varje onsdag i Svenska kyrkan. Aktiviteterna består varken av att röka cigarrer eller sippa whiskey, däremot har dem samlats runt en brasa, snyftat till “En man som heter Ove” och lekt med virtuella glasögon på Moderna Museet.

Daniel Hafner har jobbat som präst i snart tio år. De senaste fyra åren har han varit verksam i Huddinges församling, och det var också här Herrklubben startade på begäran av en församlingsbo som mist sin livskamrat. 

–Han gick i en sorgegrupp som han tyckte var fantastisk, dock var han en ensam man. Det han saknade var ett forum där han kunde utbyta erfarenheter med andra män.

Han vände sig till kyrkan som nappade på hans önskan. Daniel och hans kollega gjorde upp en plan och började annonsera.

–Rätt som det var hade vi åtta män som anmält intresse, varav de flesta var änkemän. 


Ingen sorgeklubb

Sex av männen är kvar än idag, i en grupp av totalt 17. Trots att det var många änkemän annonserades det aldrig som en sorgeklubb. Det var många ensamma män som sökte sig dit då de saknade umgänge. 

–Det vi ser tydligt i vår begravningsverksamhet är att när kvinnan i ett förhållande dör, dör ofta det sociala nätverket med henne. Ensam kvar blir mannen. 

Daniel menar att det egentligen inte finns något hinder för män att söka sig till sociala sammanhang, men liknar det med en otränad muskel.  

—Vissa kanske har gått ut och kluvit ved i timmar, tills det inte fanns någon mer ved kvar att klyva. Det var lite ovant att prata om hur man känner, hur gör man när man inte har tränats i det? 


En film med igenkänning

Herrklubben jobbar med ett koncept som rymmer allt mellan himmel och jord, samtalsämnen och aktiviteter bestämdes utifrån klubbens medlemmar. Det resulterade bland annat i att snyfta till filmen “En man som heter Ove”. En film som många kunde känna igen sig i.

—Vi grät allihopa och någon sa att alla har en Ove inom sig. Samtalet efter var så förlösande för att det skapades en igenkänningsfaktor. Det var ett naturligt forum att prata i utan att bli dömd. 

Lika mycket som Herrklubben har delat sorg, berättar Daniel om ett tillfälle som fylldes av skratt.

—Vi besökte moderna muséet och provade virtuella glasögon. Det var väldigt roligt och alla blev som lekande barn. 


Ett sammanhang

Att verksamheten äger rum i kyrkan är något som vissa till en början är skeptiska mot. Men aktiviteterna präglas inte i första hand av religiösa samtal, utan av önskan att få vara med i ett sammanhang. 

—Vi har inget syfte att vara missionerande, vilket skulle kunna vara en kritik. Samtidigt har kyrkan en enorm erfarenhet av relationer och tro. 

Daniel var själv lite skeptisk till att starta en herrklubb i början. 

—Jag tänkte “nej, ska vi dricka whiskey, prata fräsiga bilar och röka cigarr?” Det är ingenting för mig. 

Daniel säger att det värsta med ensamheten är att alla som är drabbade tror att dem är ensamma, men i herrklubben byts ensamheten ut mot nya relationer och ett tryggt sammanhang.