"Det är bara kärlek
och samhörighet"

Hon vara bara sex år när hon såg Hammarby ta hem sitt första och enda SM-guld. Idag står Hedvig Spångmark kvar i klacken och stöttar laget hon älskar.

Kl. 10.00 – vi träffas tillsammans för att äta frukost. Vi lyssnar på musik och tittar igenom startelvan.
Kl. 13.00 – Vi går ner till Björns trädgård, det är därifrån man börjar marschen till stadion.Matchen börjar 15.00.
Kl.13.15 – Vi går, det är väldigt bra stämning i gruppen. Alla är glada och taggade. Det är mycket folk. Vi pratar med främlingar som har höga förväntningar på matchen.
Kl. 17.00 - Matchen är avgjord, det ligger en typ av lättnad i luften. Kanske lite besvikelse. Lättnad för att Hammarby nu lyckats jämna ut i sista minuterna, till 1-1. Besvikelse för att vi inte vann.

Hedvig Spångmark är sedan födsel en inbiten Hammarby-supporter. Hon älskar Hammarby, och kärlekshistorien lär vara livet ut. I hennes familj och omgivning var det inget annat lag som var aktuellt. Hedvigs pappa tyckte alltid att det var lika viktigt för hans döttrar att vara Hammarbyfans som hans son.

Hedvigs första Hammarbymatch minns hon som om den var igår. Hon var sex år gammal. Gick på matchen med sin pappa. Resultatet av matchen blev SM-guld till Hammarby mot Örgryte 2001.

– Alla andra har en drömfångare i sitt rum, jag har en inramad biljett från den matchen som jag fick av min pappa, berättar Hedvig och ler.

I söndags så spelade Hammarby sin första hemmamatch för säsongen. Traditionen lyder att man marscherar från Medborgarplatsen tillsammans till arenan – cirka 10 000 gick i söndags. Däribland Hedvig Spångmark, i sällskap med sina vänner Joel Levonen och Anton Schmidt. Fotbollskultur ses ofta som mansdominerad, men det betyder inte att den inte är välkomnande till alla.

– Det är verkligen en sport för alla. I marschen går barnfamiljer till äldre människor. Det finns inte något hotfullt i att gå många, bara kärlek och samhörighet, berättar Hedvig.


Läs också: