Hur tar man beslutet att ta sitt fritidsintresse till en professionell nivå?

Det finns så många fritidsintressen idag, intressen som man inte ens visste existerade. Skalbaggsslagsmål, äggskalskarvning och åka berg- och dalbanor. Och nu tänker ni att den där sista, att åka berg- och dalbanor är ju inte okänt, det är ju jättemånga som gillar att göra det. Ja det stämmer, men hur många människor finns det som älskar det så mycket att de vill göra det hela dagen varje dag? Och kanske till och med få betalt för att åka?

Det är här min fråga kommer in, var går gränsen för något som endast är kul och som man endast vill göra på fritiden till något du vill göra alltid och bli bäst på? När övergår det lilla växande intresset till en passion?

Det sägs att det krävs cirka 10 000 träningstimmar att bli proffs på något. Och kanske är det där man drar gränsen? När man tillbringat tillräckligt mycket tid på något och man tycker att det är det roligaste som finns, när allt annat blir lite blekt i jämförelse, när man inser att man är duktig på något. Ja faktiskt ett proffs på säg, just, äggskalskarvning. När man ser att andra människor uppskattar ditt arbete väldigt mycket.

Det är nu man börjar fråga sig, kommer jag kunna tjäna pengar på mitt fritidsintresse? Är jag tillräckligt bra på detta, finns det en marknad för det?

Jag tror att gränsen för när ett fritidsintresse tas till en professionell nivå är när man väljer att satsa helhjärtat och på heltid. När man inte har något annat att falla tillbaka på.

Det är det en väldigt vågad satsning att göra det man älskar på heltid, att utveckla sig inom sin sport, sin läsning, sitt hantverk.

Jag är djupt imponerad av ihärdigheten hos de människor som är engagerade i sitt fritidsintresse, driver föreningar och vågar satsa på sitt område. Alla som jobbar hårt med sitt intresse för att kunna leva på det.

Finns det verkligen människor som arbetar som berg- och dalbansåkare, och äggkarvare?

Ja det är klart!