”Jag är med dig Fischer”

Kärleken till sport är ett sätt för oss människor att knytas samman, oavsett var vi kommer från. Den kan vara en mötesplats för många, en frizon där man kan hitta ett sammanhang och en mening. Men när ska den frizonen egentligen bli lika fri för alla?

När jag som liten sjuåring med kort spretigt blont hår tog på mig mina första par fotbollsskor hade jag ingen aning om vad sporten skulle komma att betyda för mig. Skrapsår på knäna och blåmärken på smalbenen var ett faktum. Kanelgifflar i baksätet på en minibuss på väg till Degerfors naturgräsplan en annan. Träningsläger i italienska bergen i Tavarone och oändligt med skratt i omklädningsrummen.

Kärleken till sporten tog mig även till ungdomslandslaget. Jag fick möjligheten att träna med allsvenskans KIF Örebro och jag kommer aldrig att glömma när jag under en träning lyckades rädda ett skott av den dåvarande världsstjärnan Pavlina Scasna. Efter en hörna fick hon bollen utanför straffområdet och när skottet kom slängde jag mig mot den högra stolpen. Jag minns fortfarande chocken när stöten från bollen kom. Strålkastarljuset över konstgräsplanen när spelet lyfte. Den svidande känslan efter skottet i handflatan efteråt. Jag tror inte den släppte på hela träningen.

Jag vet att jag har fotbollen att tacka för många av mina finaste minnen, men någonstans vilar det även en djup besvikelse. Fotbollen gav mig aldrig samma möjligheter som den gav mina killkompisar. Jag investerade lika mycket tid och engagemang men det kändes aldrig vidare hoppfullt. Jag tror att det var en av de största anledningarna till varför jag till slut valde att lägga upp den drömmen på hyllan.

När svenska damlandslagets Nilla Fischer vann Diamantbollen höll hon ett tal om jämställdhet där hon bad männen att ”komma in i matchen”. Jag vet inte varför man idag är så benägen om att slå ifrån sig när man talar om jämställdhet, men ända sedan #metoo-rörelsen” äntrade Sveriges politiska scen har det blivit ett oerhört tröttsamt tema. Det liknar på många sätt en grammofonskiva som hakat upp sig. ”DET ÄR INTE ALLA MÄN”.

Vi fortsätter att skjuta mot målet men allt man diskuterar är vem som egentligen borde ta ansvar för alla de skott man hittills har missat.

Herrlandslagets kapten Andreas Granqvist slog tillbaka och menade att kritiken inte var befogad. Den var orättvis och han valde även att förtydliga att herrlandslaget minsann gått ner rejält i ersättning för att minska de ekonomiska klyftorna mellan de svenska herr- och damlandslaget. Hm ... Är detta alltså någonting det svenska damlandslaget borde vara tacksamma över? ”Gått ner rejält i ersättning”, bara det uttrycket ger mig en ganska bitter eftersmak i munnen.

Granqvist var trött på att få skit vid varje landslagssamling. Han har fru och två flickor och är för jämställdhet, skiten borde landa på förbundet istället. Hm, återigen.

Vad härligt det hade varit om kaptenen för det svenska herrlandslaget istället hade gått ut med ett uttalande i typ den här stilen:
”Det är inte mer än rättvist att förbundet tar till sig av den här kritiken”.

För vem är det egentligen synd om här? Den som lägger ner lika mycket tid och engagemang men inte får samma lön från staten, eller den som lägger ner samma tid och engagemang men får mer lön från staten? När ska vi egentligen sluta ta illa upp och istället ta ansvar? För ett ansvar kan faktiskt ligga i någonting så enkelt som att lyssna och sedan försöka förstå.
                                                                                                                                                                                                                                                    
Med det sagt, låt grammofonskivan hacka tills den spricker! Vi kommer inte att sluta förrän vi är där. Nilla, jag är med dig. ”We have no more fucks to give”