Läktare i Segeltorpshallen Foto:Leonardo Buttafoco Ohlsson

Segeltorpshallens skilda världar

Det är två skilda världar som delar på förutsättningarna i Segeltorpshallen. Den dominerande ishockeyn och konståkningen. De delar på omklädningsrummen, gymmen och istiderna.

När jag kliver in i ishallen väcks många minnen och känslor. Kylan känns när dörren öppnas. Troféskåpet står direkt till höger om ingången. A-lagets spelare är fotograferade och upphängda på den första väggen som syns. Det är en klar prägel. Detta är en ishockeyhall. Längre in i ishallen hittar man konståkarna, de värmer upp med hopprep.

 

När konståkarna klivit på isen finns det en uppdelning. På ena sidan isbanan har vi skridskoskolan. Där är det en grupp nya konståkare som har greppat fast i så kallade pingviner, de fungerar som balansstöd. På andra sidan har vi den tävlingsförberedande gruppen. Här är åldern och tekniken snäppet högre.

 

Går ishockeyn före konståkningen?

Jag slår mig ner bredvid en av föräldrarna i fiket. Mamman jag slår mig ner bredvid har en dotter som gör första träningen med Svea konståkningsklubb. Jag frågade henne om hur prioriteringen mellan sporterna såg ut. Hon hade inte så bra koll på hur det ser ut i Segeltropshallen men säger att i ishallen i Tumba prioriterades ishockeyn. Hon berättar för mig att under tiden i Tumba har konståkningens tider flyttats med förklaringen, men hockeyn har ju match då.

 

 När jag kom till Segeltorpshallen var klockan en bit över fem. Det var till störst del flickor som rörde sig i ishallens utrymmen. När det är dags för ishockeyn kommer pojkarna instormande. Jag frågade mamman om hur det ser ut med pojkar i konståkningen. Hon berättade att det till största del är flickor som utövar konståkning men att det även finns en del pojkar som är med.

Troféskåp i Segeltorpshallen  Foto: Leonardo Buttafoco Ohlsson

Hur fungerar konståkningen?

Ishockeyn har nu påbörjat sin fysträning utanför och inne i gymmet. På samma sätt som det är en minoritet av pojkar i konståkningen är det en minoritet av tjejer på ishockeyträningen. Jag rör mig ut till läktaren där jag träffar ytterligare en förälder. Hon har tre döttrar som är med och tränar i den tävlingsförberedande gruppen.

 

Mamman berättar för mig hur träningarna fungerar och att det som är målet för utövarna är att man ska ta märken, vilket man kan jämföra med hur systemet fungerar i simskolan. När man uppnått ett visst antal märken går man vidare till den tävlingsförberedandegruppen. Jag frågade om samarbeten mellan ishockeyn och konståkningen.

 

– Nej vi har nästan inga samarbeten men det har funnits shower där hockeyspelarna har varit med och spexat. Jag vet även att vi någon gång har tävlat mot varandra där hockeyspelarna skulle utföra konståkningsutmaningar och vise versa.

 

Jag frågar om träningsmöjligheterna för konståkarna. Jag får reda på att konståkningen till skillnad från ishockeyn inte har tillgång till gymmet. Samma gym som de unga hockeykillarna just nu använder.

 

Korridoren med omklädningsrum i Segeltorpshallen  Foto: Albin Ekström

Den otrevliga doften

Träningen började närma sig sitt slut så jag rörde mig ner mot isen. Här nere stöter jag på George Grabecz som är suppleant i styrelsen för Svea konståkningsklubb. Hans dotter har varit med på träningen och håller på att byta om. Vi öppnar dörren till korridoren med omklädningsrum. Det första som slår en när man öppnar dörren är doften i korridoren. Det är den bitande svettdoften blandat med hockeyspelarnas klubbtejp som inte ger ifrån sig den trevligaste doften (för den ovane).

 

– Här känns doften av svettig susp, säger George med ett leende.

 

 Jag ställer George några frågor om samarbetet mellan ishockeyn och konståkningen. Han är tydlig med att hockeyn prioriteras över konståkningen.  Jag nämner en myt som går i ishockeylagens omklädningsrum. När jag som yngre spelade ishockey kunde man höra tränarna beklaga sig över att isen var förstörd efter konståkningsträningar.

 

 Är det något du känner till?

– Nej, det har jag aldrig hört förut men kan tänka mig att hockeyspelarnas snabba och hårda inbromsningar påverkar isen mer, svarar George Grabecz med ett skratt.

 

Finansieringen av ungdomsidrotten

Innan det var dags för hemgång diskuterade vi även den ekonomiska frågan i konståkningsklubben.

– Svea får som andra idrottsföreningar en liten summa pengar för varje barn som går med i föreningen. Sedan är det medlemsavgifter som finansierar träningstiderna.

Med pengarna finansieras även olika shower. Julshowen äger rum i Björkängshallen den 14 December.

 

Kvällen börjar rinna mot sitt slut. George Grabecz och de andra föräldrarna packar in barnen och väskorna i bilarna för att röra sig hemåt. Konståkarna har lämnat ishallen och det är ishockeylagens tur att utnyttja isbanan. Det som hörs i ishallen är inte längre de mjuka skären, det är de snabba ishockeyinbromsningarna och dunken från klubbor. Det syns inte längre några konståkare i ishallen utan det är den andra sporten som har tagit över. Uppdelningen av de olika idrotterna är tydligare för mig nu än någonsin.