Foto: Felix Björkman

Jag vill inte vara passiv rökare!

Förra veckan upptäckte jag en glödande cigarett på en matta innanför en av alla ingångar till Södertörns högskola. Antingen ville rökaren tända eld på skolan, eller så handlade det bara om ren nonchalans. Oavsett anledning gjorde det mig förbannad.

Jag som inte röker var tvungen att stampa på den fortfarande brinnande cigaretten för att sedan sparka ut den. Det kändes inte som min uppgift att slänga den i askkopp, och bevisligen inte rökarens heller, så den ligger antagligen fortfarande på marken precis utanför ingången. Den är dessutom inte ensam där. Detta trots att det sitter skyltar med budskapet att man inte får röka inom 15 meters avstånd från dörrar. 15 meter. Det är ungefär vid mitten av skolgården, ni vet där den lilla bergstoppen sticker upp ur marken. Ändå står det blossare vid nästan varje dörr varje gång jag går ut eller in och jag blir ofrivilligt en passiv rökare.

Lite drygt var tionde svensk röker, enligt SCB:s senaste statistik. Det betyder i praktiken att om jag går längs en folktät gata var som helst, så har jag ingen chans att få tobaksfri luft någonstans. Jag hinner knappt komma förbi ett rökmoln innan jag hamnar i nästa.

Enligt Hjärt- och lungfonden dör 500 personer varje år av passiv rökning. 500 personer som inte ens håller i de där cancerframkallande pinnarna dör. De dör för att rökare inte förstår att tre fjärdedelar av ämnena åker ut i atmosfären där deras barn och vänner befinner sig. Och de dör för att rökare saknar respekt. En del brukar säga ”det är bara att säga till oss så blåser vi ut röken åt ett annat håll, eller flyttar oss från dörren” – men de få gånger jag sagt till en rökare har jag mötts av ett respektlöst skratt eller till och med respektlösa kommentarer som ”du behöver ju inte stå just här där jag röker!”

Är det verkligen så svårt att flytta er från dörrar eller sluta röka i stora folkmassor? Jag vill inte vara passiv rökare!