Christina Karlsson Foto: Alexander Lind

Lyckoparadoxen.

Av Christina Karlsson
Kommersen kring jul kan stå mig i halsen ibland. Julen bör vara en högtid som handlar om att visa uppskattning för dem vi älskar – genom att ge en gåva. Det handlar inte om att få paket. Folk verkar glömma det. Handeln vill att julen, liksom alla andra högtider, ska gå ut på att spendera pengar. Ju mer pengar du får i form av plast och skrot – ju bättre högtid får du. Det är inte sant. Jag vill berätta om en annorlunda jul. Det var nästan tjugo år sedan på en gård långt härifrån.

Jag bodde på en bondgård

Med får och kor och katt

Jag bodde på en bondgård

Vi frös var vinternatt.

Vinden ven i knuten

I väggarna sprang musen

Vi bar in ved och elda för att jaga kylan ut

I garderoben låg en läskig fisk och lukta lut

Inför julen ska det städas i varje hörn och vrå

Det ska pyntas, det ska bakas utav stora och av små

 

Jag bodde i ett hus

Med hallen vit av frost

Jag bodde i ett hus

Vi levde på potatiskost

Iskalla var golven

Frost glittrade i hallen

När julen kom vi tände varsitt lyckligt tomtebloss

Fast alla viste: tomten han är extra snål hos oss

Vi sa tack och tack igen! För klapparna vi fick

Trotts att ingen enda var nån önskeliste-prick

 

Världens bästa julehus

Där ingen av oss frös

Världens bästa julehus

Där vi tillsammans mös

Vi lydde mammas önskan och höll för dagen fred

Tände alla ljus vi kunde och eldade vår ved

Vi sjöng God Jul och lekte fram till midnatten tog vid

Vi hade varandra och fa­­nn vår julefrid

 

Morgonen därefter var huset åter kallt

Djuren skulle matas

det var stökigt överallt

Jag plocka fram mina paket, åt ett kvarglömt havreflarn

Jag kände mig som världens allra lyckligaste barn.