Bild på smset Frida sände till sina föräldrar samt en bild på Frida själv.

14.57

Klockan är 14.57 när telefonen ringer.

– En lastbil har kört in i Åhléns.

Den höga ljudnivån på redaktionen blir ännu högre. Alla sliter upp telefonerna och börjar uppdatera i panik för att få information, men vi hittar ingenting. Har det hänt? Är det på riktigt? Till slut uppdaterar Aftonbladet. Jag vet inte hur lång tid det har gått. Det kan vara en halvtimme, det kan vara fem minuter. Det känns som att tiden står stilla.

Min redaktör får upp sändningen på sin dator. Hela redaktionen springer dit och sen blir det tyst. Vi är helt tysta för första gången på en vecka.

Mina kollegor slänger sig på sina telefoner. Lever deras mamma? Har deras vän dött?
Det känns som om hela jag består av is. Jag bara står här. Jag sms:ar mina föräldrar.

”Hej! En lastbil har kört in i Åhléns, finns uppgifter om att det är beväpnade män och att folk har dött. Jag är i skolan och mår bra! Ringer när jag kan.”

Några av oss går iväg och tar en cigg. Jag säger ”Visst bombar de Stockholms universitet före oss?”. Sen skäms jag.

Min chefredaktör Linnéa och lärarna har pratat ihop sig. Vi ska bevaka detta men vi ska göra det organiserat. Alla redaktioner får varsitt område: Public service, kvällspress, myndigheter etc. Sen kör vi.

Redaktionens white board fylls med info. Skottlossning på Hötorget, Fridhemsplan, Stureplan och vid Globen. De som bevakar Expressen skriker ut nya bekräftade uppgifter. Vi andra skriker någon minut senare hur polisen dementerar.

Vi läser, tittar och lyssnar på den ström av information som slår emot. Samtidigt försöker vi få tag i närstående. Jag har fantastiska kollegor som tar sig ned till sjukhuset och pendeln för att samla information. Själv sitter jag fastfrusen. Jag orkar inte. Jag känner mig värdelös.

Tiden står stilla men ändå flyger den iväg. Snart är klockan över sex på kvällen, strömmen av ny information har sinat och vi stänger ned våra datorer. Nu är det tyst igen. Några av oss samlas på studentpuben. Kåren ropar med jämna mellanrum ut information om pendeltågen. De delar ut mat och har ordnat sovplatser på skolan för dem som inte kan ta sig hem. Det finns en värme och en gemenskap.

En kollega beställer in 27 öl åt oss alla på redaktionen. Två minuter senare spiller jag den första. Mitt i allt skrattar vi. Vi skrattar och vi lever. Vi lever.