Dramaten i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg/TT

#tystnadtagning

Svenska Dagbladets kultursida publicerar ett samlat vittnesmål av Sveriges kvinnliga skådespelarelit. 456 berättelser i en gemensam röst. Jag läser tyst. Orden dånar i mitt huvud. Berättelserna gör mig illamående. Alla dessa män som jag troligen älskat för deras rollgestaltningar. Men är jag förvånad? Nej. Den kultur de berättar om känner jag igen. Tystnadskulturen. Maktstrukturen. Hur många gånger har jag inte hört “var inte så känslig lilla gumman. Det är ju en komplimang”? Jag ryser medan jag läser.

#tystnadtagning slår ner som en lossad ljusrigg mitt på finkulturens stora scen. Berättelser om åratal av övergrepp inom en av Sveriges mest eftertraktade branscher. Ännu en svallvåg efter #metoo som rensar ut skammen och tystnaden världen över. Drar fram som en tornado vars ursprung började med ett kort tweet. En viskning som blev ett unisont vrål av länge uppdämd tystnad.

Uppropet omfamnas av sociala medier, delas vidare. Lämnar rivmärken i sinnet. Berättelser om maktmissbruk, övergrepp. Tystnad.

Orden ”Vi vet vilka ni är” avslutar skådespelarelitens vittnesmål. Fem små ord med en magnitud av rang. Ett axplock av berättelser för bakom deras väntar ytterligare kvinnor. I tystnad. I andra branscher ytterligare röster. Tusentals. Miljontals.

Jag tänker att kultur, det är något vi skapar själva. Något vi lär oss. Det förenar människor, identifierar oss som individer. Kultur på alla nivåer är mönster som upprepar sig. Tystnadskultur är ett mönster. Som alla skapade mönster kan vi rasera det, spräcka tystnadskulturen med våra enade röster som murbräcka. Kvinnor är inte tysta längre. Det kallas en revolution att bryta den tystnadskultur som löper genom hela samhället och så är det nog. Revolutionen för en ny tid utan skam och skuld. För en ny kultur. Den nya tiden börjar nu.

När jag slutar skriva har rösterna ökat till 512.