Hur avgörande är ditt skolval för resten av din framtid? Victor Larsson har skrivit sina funderingar. Foto: Martin Holstad

"Hur mycket kan läggas på en femtonåring?"

Av Victor Larsson
Snart kommer tusentals elever i Sverige att fatta ett beslut om deras framtida utbildning. Nytt i Flempans reporter Victor Larsson reflekterar över sina egna val som lett honom in på journalistutbildningen på Södertörn.

När jag gick i nian pratade mina lärare om att gymnasievalet var det stora beslutet. Vi matades med information kring hur självständiga vi behövde vara. Att valet av program skulle komma att vara vägskälet. Jag var femton år gammal.

Att vägskälet var av livsdefinierande karaktär var förmodligen inget lärarna försökte antyda. Men vadå, jag var rädd för det och det var så jag uppfattade det, det kan ingen förändra. Hur skulle jag kunna tolka vad deras egentliga syfte var? Det var ju av omtanke. Ja, jag förstår. De ville ju bara förbereda oss. Det var ju fint, eller?

Hur mycket kan läggas på en femtonåring? Jag tog ett beslut i alla fall. Teknikprogrammet, jaha. Matte, fysik, matte, fysik och ja, självklart lite svenska. Du är ämnad för ingenjörsyrket, du är ju en typisk jurist, du är ekonom. Det var sådant jag hörde, sådant jag och mina vänner funderade på.

När vi väl satt i klassrummet, vettskrämda, men med uns av småskalig iver. Namnen räknades upp. Victor? Ja det är jag!

Jag är ganska säker på att andra dagen är då vi fick vårt första mattetest. Du behöver plugga mer för att klara linjen, sa läraren till mig. Jaha, jag gör väl det. Radiostyrd tänker någon, det här är vem jag valt att bli, tänker jag. Sittandes med oändligt många mattetal och springande terminer började jag nånstans förlora mig i tanken om ett samhälle.

Vem var Anders Ygeman? Vem var Ban Ki Moon? Var det någon jag kunde bli? Nä du Victor. Nu har du valt. Nu har valt att gå vägen mot Nobelpriset i fysik. Byt förebilder med en gång.

Det var vid det andra året som jag insåg, kanske i och med min förhöjda mognadsgrad. Ja, alltså sjutton år gammal. Nu har jag bestämt mig, fysik två var mitt ämne. Relativitetsteorin och kvantfysik. Vad har jag gjort? Vad är en Van der Waals-bindning och varför skulle jag bry mig?

Jag slutade kursen efter två veckor, bra gjort tänker någon. Jag har förstört mitt liv tänkte jag. Hur ska jag nu kunna bli ingenjör? Jag vet inte. Min mentor, en samhällsintresserad människa berättade då för mig. Välj internationella relationer. Gör något som du faktiskt tycker är intressant. Men va? Vadå … inte ingenjör?

Den här kursen förändrade mitt tankesätt. Men den var även anledningen till ett av de hårdaste slagen måttade mot mig. Det som i mitt huvud kunde likställas med en förlorad karriär. Ja, jag kände så för att det var det jag hade lärt mig. Skulle jag byta program helt och hållet? Gå om och plugga sam-media?

Jag gjorde aldrig det, jag vågade aldrig det. Jag stod våren 2016 och viftade med min mössa. Teknikexamen. Känslan av att ha valt fel besvärade mig fortfarande. Dagen tog slut och jag började inse vad som hade hänt.

Att det inte var fel, jag tittade på antagningskrav på samhällsinriktade program. Men … Jag hade ju tillräckligt. Hur kunde det vara så? Jag skulle ju följa Marie Curies fotspår. Femtonåringen hade ju sopat igen möjligheten att göra samhälleliga avtryck i annan regi än med fysiken. Där kunde jag inte trampa igen, det visste jag. Men jag ville, jag provade. Och så, två år senare kom jag in på journalistikutbildningen. Det gick ju. Det livsdefinierande beslutet jag tog vid gymnasievalet dikterade alltså inte mitt liv längre. Förbryllad men nöjd sitter jag och skriver om detta, ja precis, som journaliststudent med teknikexamen.

 

Läs om Victors samtal med gymnaieeleverna på Sjödalsgymnasiet i Huddinge här: