Nattorienterare ute i skogen. Foto: Lars Rönnols.

Vänd kartan rätt!

Av Matilda Martinsson
Orientering är en sport som kan utövas av alla. Från små barnsben till hundra bast kan du ta dig fram i terrängen i din egen takt. Men det finns en distans och tävlingsform som sticker ut när det gäller deltagande – nattorientering.

Orienteringen vill titulera sig som en jämställd sport men hur kommer det sig att kvinnor inte springer natt i lika stor utsträckning som män?

 

Nästa vecka stundar de svenska mästerskapen i nattorientering. I den bästa damklassen startar 48 löpare. I den bästa herrklassen startar 109 löpare, det är mer än dubbelt så många. Var är de resterande 61 damorienterarna?

 

Jag har några egenkomponerade förklaringar.

 

Som i mycket annat var det männen som var först ut, endast av skälet att kvinnorna inte hade möjligheten, de fick vänta. Till slut fick vi också vara med, kul för oss. Jag har grottat ner mig bland exempel i sporter där kvinnor deltagit i protest, jag skulle kunna skriva i 14 dagar, men nu ska jag svänga tillbaka till ämnet “damernas deltagande i nattorientering” igen.

 

En av mina förklaringar är tradition. Den första orienteringsstafetten i Sverige var Tiomila (1945). En stafett där klubblagen ställde upp med tio löpare som tillsammans skulle springa tio mil, både under dag och natt, över stock och sten. År 1977 skapades det en damklass, damernas tvåmila, som gick under dagtid.

 

Och traditionen har levt vidare. En damklass har införts men tävlingen består av fem sträckor, går under ljusa dagen och bildar inte den totala längden av tio mil.

 

Klickar man sig runt för information om stafetten beskriver Wikipedia Tiomila med ”en av sträckorna i herrklassen är den mytomspunna Långa natten. Även en damkavle samt en ungdomskavle finns på tiomila".

Damerna får vara med, men enligt mig känns den här beskrivningen inte helt inkluderade. Man vill inte vara de som ”också får vara med om ni nu så gärna vill”.  

 

Detta tror jag är en av anledningarna till att damerna inte springer nattorientering i lika stor utsträckning. Någonstans lurar det en underliggande prestige att springa den mytomspunna Långa natten. Den är lång, tuff, häftig, mörk och manlig! Traditionen hänger kvar. Dunkel men inte speciellt dold hänger den i luften under orienterarnas nattsäsong. En gemenskap som alltid kommer att exkludera kvinnorna.

 

Inombords stör det mig, det gnager lite i mig för varje år som går. Vi tjejer är varken klenare eller räddare. Det finns nog många av oss som skulle vilja orientera på natten men om det inte finns några tävlingar för oss så finns det inte heller något att träna för.