Emmy Norgren är trött på folks stirrande. Foto: Emmy Norgren

Ingen människa
är ett museum

Av Emmy Norgren

Det är en vacker vårdag i mars. Människorna har börjat ta av sig jackorna och knyta dem runt midjan. Jag och min flickvän är på stan för att uträtta ärenden. Runt omkring oss kryllar det av människor som är påväg någonstans. Det vimlar av barnvagnar som körs av stressade mammor påväg till barnkalas. En femåring springer bakom och gråter hysteriskt för att den inte fick hålla sin ballong. En skateboardåkare åker förbi. Pensionärer äter mjukglass och diskuterar hur dagens trav har gått. De är mitt uppe i sitt egna liv. Vi människor ser knappt varandra mitt i livet, ingen stannar upp, alla har för bråttom med sitt.

 

Av någon outgrundlig anledning finns det en del undantag och vissa händelser som människor väljer att stanna upp och iaktta aktivt och kanske till och med kommentera. Att jag håller min flickväns hand är exakt en sådan händelse. En del blickar är diskreta, en del väldigt indiskreta. Vi har egentligen valt att aldrig hålla hand på offentliga platser, av just denna anledning. Men just idag var ett undantag. Plötsligt hör vi en busvissling bakom oss, en högljudd sådan.

 

Jag har kommit till en insikt i mitt liv. När jag ställs inför en obehaglig händelse, så tar jag ingen skit. Jag är tillräckligt gammal för att förstå att jag inte orkar ta mer skit. Vi är inget museum med gratis inträde, öppen att betrakta och analysera för allmänheten. Ingen människa är ett museum med gratis inträde.

 

Jag tillåter ingen att ta sig rätten att avbryta oss med en busvissling när vi är påväg att uträtta ärenden. Verkligen inte en okänd man på stan. Däremot kan jag inte låta bli att ställa mig frågan “varför?”.

 

Vad är det som gör att människor tar sig friheten att vissla någon form av lockljud till oss. Är det för att fråga om vi är intresserade, som fåglar gör? Den som visslar högst och har den vackraste fjäderskruden attraherar honorna mest?

 

Efter att en hel del tankar farit igenom mitt huvud så vänder jag mig om och halvväser ett argt ”ursäkta mig?” och stirrar in i mannens ögon. Mannen ångrar sig genast. Han tittar ner. Kanske skäms han till och med lite grann. Jag hoppas det.

Vad är lösningen på att bekämpa normer och förtryck? Jag tror att den enda lösningen är att vända på steken helt och hållet. Kanske vore det ett steg i rätt riktning att börja vissla efter heterosexuella par också. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag hädanefter kanske kommer prova.