Foto: Privat arkiv

Livet som självsökare

Av Arseny Selov

–Så jävla ointresserat! Så jävla ointresserat att se era rövar!

Jag stod i en korridor och sorterade hastigt utrustningen som jag har nyligen fått ut ur förrådet. Jag var inte ensam i den här pinsamheten. Det fanns flera lika förvirrade killar och tjejer som stod längs med sidorna av korridoren. En gammal kapten promenerade fram och tillbaka förbi oss och tydligen var han missnöjd med bondhänget av några killarnas byxor. Nu var det slut på studieångest, nätter på McDonalds och CSN-beroendet. Vuxenlivet hade börjat.

–Grabbar har ni sett en pingpongshow? Jag har alltså varit i Thailand …

Min anställning pågick under ett år. Kamratskapet med kollegorna blev starkt, antalet hjältedåd på nacken växte. Men upplevelserna blev till rutin och längtan började kännas på nytt. Så som när jag satt i klassrummet och ritade något tråkigt i AutoCAD och drömde om att bli soldat – tuff och sofistikerad. Jag drömde om utmaningar och faror och vänner som skaffades via prövning, inte via meningslöst häng på stan. Men som militär drömde jag om mysiga fikastunder på kafé med tjejkompisar, drömde om fräscha kontorsutrymmen, drömde om en timmes avstånd till Arlanda och världen bortanför det. Men kommer jag kunna hamna där igen? Kommer jag att kunna komma tillbaka efter alla dessa år?

–Jag vill inte vara den där gitarr-trubaduren!

Oskar stack ut från gänget. Från dag ett kunde man skilja honom ur plutonen: slarvigt hängande utrustning, genetiskt inpräntad artighet, omänsklig kondition och ständig inkomst från egen firma. Han stannade inte länge på plutonen, men har blivit långt känd för sin otymplighet och sina konstiga frågor. Han ägde ju redan en musikskola! Vad var han ute efter där i våran norrländska kyla? De flesta av mina kollegor såg Oskars egenskaper som material för snälla skämt. Jag såg dem som markörer av personligheten som vägrar att omformas av omständigheter. Vi har lyckats behålla kontakten även när Oskar gick vidare med sin gamla syssla som företagsägaren och nya projekt.

–Selov, kom förbi! Jag är i Beirut!

Jag har varit anställd i två år nu som spaningssoldat, regementets elit som vi blev kallade. Det gick bra för mig. Jag var stolt över mina insatser, men insåg att jag var tvungen att gå vidare. Det var dags att ta sig tillbaka till Stockholm. Jag har sökt journalistprogrammet på Södertörn – det var det enda program som jag tyckte lät intressant, men jag kom inte in. Behovet av pengar fick mig att ta mig tillbaka till försvaret. Har drömmen om mitt nya stockholmska liv misslyckats? Plötsligt såg jag Oskar igen, han var på besök i Stockholm. Då hade han redan bott i Libanon, lärt sig lite arabiska och var nyfiken på en ny högskoleutbildning. Det var inspirerande! Men det var också svårt för mig att förstå: varför en människa som redan äger en framgångsrik firma, har rest så mycket, sett så mycket men inte blir nöjd? Varför vill han inte stanna på plats, varför letar han fortfarande?  

–Var stolta för att vi är försvarets ansikte utåt!

Jag fortsatte arbeta som soldat, men den här gången i centrala Stockholm. Fast den här gången fanns det varken stolthet, upplevelser, eller hjältedåd på jobbet. Bara rutin, rutin för pengar. Även uniformen kändes tung på axlarna, jag ville inte sträcka på min rygg något mer. Allt på jobbet och omkring det var en konstant påminnelse om mitt misslyckande att bli någon annan, någon mer än jag redan är. Efter två år av försök lyckades jag att komma in på Journalistprogrammet. Som reserv. Det var tur, jag fick en långt väntad chans till att få ett nytt liv. Men utbildningen var svår för att den började med ett år av statsvetenskap. Då blev jag skeptisk, osäker om jag faktiskt kan bli någon annan. Oförväntat träffade jag Oskar i en mataffär. Han hade bara en kväll i Stockholm, på väg hem, till Lund. Oskars pågående projekt var en kandidatuppsats som statsvetare. Han pratade till och med ryska med mig – ett språk han lärde sig under sin korta tid som utbytesstudent. Det var fascinerande!

–Det var lite tråkigt i St. Petersburg – den var alldeles för likt Sverige.

Nu känns vardagen i uniform som ett äkta förflutet. En lättsynligt lager med grön grund på livets tavla. Jag är mitt i journalistutbildningen, jag har hittat fler likatänkande vänner och registrerat ett eget företag. Fotografering har blivit min passion, till och med mitt sätt att identifiera mig själv. Jag har lyckats att bli någon annan, mer än jag var. Tack vare uppgiften att skriva den här krönikan hör jag av mig till Oskar för att ta intervju via Skype, men det visar sig att han är förbi i Stockholm. Vi tar intervjun efter hans affärsmöte med sina nya partners. Nu förbereder sig Oskar inför masterexamen inom entreprenörskap, och utvecklar en ny affärsidé. Jag har aldrig frågat Oskar om hans liv så noggrant förut.  Nu ville jag verkligen veta – vad är det som står bakom alla hans ändlösa försök med nya roller i det här livet? Varför blir han inte nöjd? Varför stannar han inte på en plats med en sak, varför skaffar han inte familj? Oskars svar var lika enkelt som svårt att fatta: En upptäcktsresa långt borta i det förflutna fick honom att vilja göra den här världen till ett bättre ställe. Sökandet efter möjligheten att påverka till gott har blivit till livets mening för honom. Men nu känns det som att Oskar är nära, hans nya projekt, överlevnadslådor är direkt avsedd för att rädda människoliv. Tillika är jag. Men har vi lyckats? Har vi verkligen hittat våra bästa jag? Vi skakar hand och ger varandra en kram på centralstationen. Vi vet inte när vi kommer att se varandra igen. Men tiden ska nog svara på alla frågor.