Foto: Cecilia Simander

"Vad gör jag egentligen?"

By Adam Sjölin
"Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta, putsa, diska, städa, damma, varje dag är det detsamma"

En inte helt ovanlig känsla ibland eller kanske till och med ganska ofta i arbetslivet. Det är få förunnat att krypa till kojs på kvällen och stiga upp glad och pigg som en lärka morgonen efter, med stunsiga ben glida fram mot kaffebryggaren för att sedan behandla dagen med största mått av kärlek. Det måste vara människans topp på måttstocken. Men den är inte för sådana som jag. Som oss, dödliga. Det är mer regel än undantag att jag vaknar upp måndag till fredag och ställer mig frågande till vardagslunkens befintlighet.

Vad gör jag egentligen?

Är det såhär livet ska se ut?

Det här är väl inte vad jag vill med mitt liv?

Slentrian. Slentrian. Slentrian. "Varje dag är det detsamma". Mardrömmen. Du går upp, går till jobbet. Går och tränar alternativt träffar någon vän. Netflix eller match på tv: n. Går och lägger dig. Och så börjar det om. Lever jag mitt relativa korta levnadslopp för att arbeta? Jag vet vad ni tänker... "De här ungdomarna va! Klagar över att arbeta! På min tid, då fick man vara glad om man fick vara ledig i huvud taget."

Men det är en ny generation nu, millennials som vi så fint kallas. Den lata, i och kring millenniumskiftet. Att posera är en stor del av vardagen. Personerna med glassigast sysselsättning vinner priset och samhällets acceptans. Man kan liksom inte jobba var som helst och med vad som helst. Man ska lyckas, det krävs alltså inte bara att du ska ha ett jobb som du trivs på, du ska också ha ett tillräckligt attraktivt arbete. Att trivas med något mindre samhällsattraktivt duger inte. Men arbeta ska vi, och mellan arbetstimmarna ska vi också ha något så vackert som ett liv. Idealet är någonstans att gå upp på morgonen, gå och lägga sig på kvällen och däremellan göra vad man vill.

Men genom att gnälla kommer man sällan långt. Jag har tvingat mig själv till nya livsteorier och framgångsförsök. För ett tag sedan kom jag på en bra formula, den är inte magisk men den är ack så relevant ändå. Är du inte nöjd med din situation, ditt förhållande, ditt jobb, vad som helst, ställ dig då frågan: kommer det vara skillnad om tre månader? Jag ställde mig den frågan i januari. Jag hade då lallat runt i min mellanstora svenska hemstad i allt för lång tid. Rastlösheten var Mount Everest och stimulansen var Marianergraven.

Är jag nöjd över min livssituation?

Nej.

Kommer den ha förändrats om tre månader?

Svaret på den frågan var nej. Så vad i hela havet gör jag här då? Jag tog mitt pick och pack, slängde ihop en resväska och tog tåget upp till Stockholm. Lämnade tryggheten, lägenheten och vännerna. De åker ingenstans, märkte jag. Kan du förändra dig? Kan du förändra din situation? Gör det. För efter det beslutet, är ingen dag densamma.