Sanja Nystrand. Foto: Annie Mellbert

Ridning är inte en klen tjejsport

Under helgen infaller den årliga Sweden international horse show. Själv har jag vuxit upp i en värld av hästar. Ständigt fick jag höra att det bara är en enkel tjejsport. Det är långt ifrån min uppfattning.

Det första ordet ett barn uttalar brukar vara i stil med ”mamma”. I mitt fall var det att gnägga som en häst. Fem år gammal vandrade jag in i ett stall och inledde min tid på ridskolor. Mycket har följt sedan dess med över 18 år på hästryggen. Allt ifrån trötta ridskolehästar till utbildning av galna unghästar.

Jag har mötts av flockar av galopperade unghästar i riktning rakt mot mig. Hästar som stegrat sig så nära att jag känt vinddraget. Eller gången jag åkte av i hoppning och bröt svanskotan. 

Som ryttare har jag mötts av mycket fördomar. I skolan fanns det alltid den ”typiska hästtjejen”. Själv fick jag den stämpeln tidigt och den var inte förknippad med starka egenskaper. Hästar var nallebjörnar och det var bara att åka runt på dem. Som att de skulle vara någon karusell på ett nöjesfält. Som att alla tjejer som höll på med ridsport var klena.

Det är inte hur det ser ut. Jag har aldrig mött en grupp människor som är mer benägna att få smuts under naglarna och mocka skit. Som är mer smärttåliga. När jag åker av en häst är min första tanke alltid vart hästen tog vägen, innan jag ens reflekterar över att jag själv har ont. Det här med att åka häst och inte göra något är ingenting som existerar i hästvärlden. Det är ingen enkel uppgift att få ett djur på minst 600 kilo att göra som du vill. Ändå klampar tjejer i alla storlekar in i stallet och berättar för hästen att ”här bestämmer minsann jag.”

Min klass åkte till en ridskola när jag gick i åttan. Innan hade flera killar skrutit om hur bra de var och hur enkelt det skulle bli. Väl på plats vågade några inte ens gå in till hästarna. De hade förvandlats från enkla nallebjörnar till monster som bet fram och sparkade bak. 

Ridsporten är väldigt stor i Sverige, med en halv miljon som rider regelbundet. Näst största ungdomssporten, bara fotbollen är större. 90 procent av utövarna i alla åldersgrupper är tjejer. Så jag tror fördomarna kommer av okunskap. Att de som sitter med fördomarna aldrig har hanterat en häst, för de vågar inte.

Jag tror också att fördomarna är det som hindrar fler killar att utöva sporten. Genom alla mina år på ridskolor har jag bara mött en handfull killar. De vill väl inte riskera att såra sin manlighet genom att delta i en ”tjejsport”. Bättre att springa efter en boll som alla andra.

På elitnivå ser det annorlunda ut. Här är det snarare männen som är majoritet. Men även de möts av kritik och fördomar. I alla fall när de ska mätas mot vad vissa i samhället kallar ”riktiga idrottsmän.” Ta bara Jerringpriset, både när Rolf-Göran Bengtsson vann 2012 och Peder Fredricson vann 2017 hette det samma sak. ”Är det inte hästen som ska ha priset?”. Båda hade tagit OS-silver och blev kritiserade för att de inte gjort något. Skulle du kunna hoppa en hel bana med hinder på 160 cm, vissa flera meter breda? Eller är det så att ryttarna gjort enorma insatser som bygger på ett komplicerat samarbete med hästen? 

Det får vara nog med klagandet att ridning är enkelt. Annars får vi börja ge Jerringpriset till allas utrustning och redskap. Ser fram emot att se Charlotte Kallas skidor vinna priset. Eller kanske Sara Sjöströms baddräkt.