Foto: Felicia Hovryd

Allt jag ser är stress

Jag vaknar på morgonen med en klump i magen. Det känns som ett tungt täcke av rädsla över att inte räcka till. Inte vara smart nog, inte vara snabb nog eller inte vara bra nog. Redan innan dagen har hunnit starta oroar jag mig över hur jag ska ta mig igenom den utan att drunkna i mina egna höga förväntningar.

Jag bygger upp en plan i huvudet för hur jag ska få ihop allt som står på dagens agenda. Jag vill inte riskera att få dåligt betyg och att mitt berg av saker att göra fortsätter att växa. ​ 

Prestationsångesten finns med många dagligen. ​Statistik från Folkhälsomyndigheten visar att nästan varannan student i Sverige mår psykiskt dåligt och att kvinnliga studenter är överrepresenterade. Motsvarande siffra bland dem som jobbar är bara en tredjedel. När ska vi unga börja må bra på riktigt? 

I skolan är det höga krav. Tidspress och höga prestationskrav. Uppgifterna läggs på hög och fritiden känns alltmer avlägsen. Den ständiga stressen över att hinna klart saker i tid samtidigt som jag måste prestera på topp. ​ 

Det är en ständig påfrestning för mig att jag aldrig kan vara nöjd med det jag åstadkommer utan direkt börjar fokusera på nästa grej som måste göras. Jag hinner inte glädjas åt en lyckad prestation innan det är dags för nästa uppgift att äta upp mig. Jag räknar med att misslyckas innan jag ens har börjat. ​ 

Ju mer högen växer desto sämre blir koncentrationen. Det enda jag lägger fokus på är stressen och jag sitter bara och stirrar in i en tom dataskärm. ​ 

Katastroftankar som säger till mig att jag inte klarar det som andra anser att jag ska klara. Här späder min hjärna på ångesten och jag blir oroad över min framtid och hur mina möjligheter på arbetsmarknaden krymper. ​ 

Man ska kunna känna sig motiverad och peppad inför framtiden men istället känner jag en stress över hur jag ska lyckas ta mig dit. Fokus ligger bara på att överleva en uppgift vilket gör att man glömmer bort att lära sig någonting på vägen. Det känns inte som att det lönar sig att satsa högre eftersom målet känns så långt bort. Varför kan inte skolan ge oss lagom stora och hanterliga uppgifter? Varför kan vi inte få lära oss att göra saker på rätt sätt innan vi lär oss att göra dem snabbt? Försöker man göra allt på en gång kan resultatet lätt bli ingenting. ​ 

Ge oss istället mer handledning till uppgifter. Visa oss studenter hur vi ska gå tillväga. Ge oss mer tid till att lära oss och pröva oss fram. Hjälp oss att åstadkomma saker utifrån våra individuella förmågor. Visa förståelse för att vissa har det svårare än andra. Inlärningen skulle underlättas om vi fick längre tid på oss. Idag gör jag inte uppgifter för att lära mig utan bara för att få det gjort. Om skolan tog sitt ansvar kunde vi slippa vakna med oro, och meningen med att plugga skulle äntligen komma tillbaka.