Krönikör: Joel Råd, Foto: Robin Ek

Politiker – ta inte åt er äran för andras arbete

By Joel Råd
Här i Huddinge finns det många fotbollstränare som varje dag lägger ner sin tid på ditt barn, din brors barn eller din systers barn. De skjutsar dem till träningen när du inte har tid och de ser till att du får mer tid till ditt arbete. För mig är de hjältar i vardagen.

Många ser fotbollstränaryrket som en hobby men få inser vad de betyder för många unga spelare. Som tränare är man extrapappa eller extramamma, man är deras stöttning när livet är som tuffast och samtidigt förväntas man planera träningar i absoluta världsklass. Få betyder så mycket som dessa eldsjälar för många föräldrar som varje dag måste ta ett extrapass på jobbet för att ha råd med maten. Samtidigt bidrar tränarna till att folkhälsan förbättras och att barn håller sig borta från gatan.

När jag var 15 år slutade jag spela fotboll för att istället bli tränare. Jag startade min tränarresa för ett breddlag i Enskede IK och nu har jag varit tränare i åtta år. Jag har tränat breddlag, akademilag och nuförtiden är jag assisterande tränare för ett seniorlag i division 2. I mina år som tränare har jag har spenderat tiotals timmar på olika sjukhus när mina spelare har skadat sig, jag har stöttat spelare som haft problem hemma och varit deras extrabrorsa när tiden varit tuff. Jag vill inte ta åt mig någon ära, jag har i princip alla år haft en viss form av ersättning men jag vet att det finns många tränare där ute som lagt ner minst lika mycket tid som jag men inte fått betalt överhuvudtaget. De hjälpte mig mycket i min barndom och jag vet att de hjälper andras barn här och nu.

När jag söker på tränare och lön kan jag se att Diego Simeone, tränare för Atletico Madrid tjänar 41 miljoner euro per år, Pep Guardiola, tränare för Manchester City tjänar 24,1 miljoner euro. Det är lätt att förknippa tränaryrket som en bransch där lyx, flärd och status är vardag. Men i det svenska föreningslivet är detta långt ifrån sanningen. Visst finns det elittränare även i Sverige som tjänar hundratusentals kronor varje år, men det finns också tusentals tränare runt om i landet som lägger ner sin själ och tiotals timmar varje vecka för att hjälpa svenska barn och ungdomar att nå sin stora dröm eller bara vara det där extra stödet i livet. Vissa är tränare till sitt barn för att ingen annan kunnat ställa upp och vissa är tränare för att de själva hoppas bli nästa Diego Simeone.

Det som alla har gemensamt är att de ofta har en liten eller i många fall obefintlig ersättning. Planering av träningar, skadehantering, mental träning och matchcoachning. Det är mycket som förväntas av våra svenska tränare. Detta trots den minimala ersättning som klubbarna erbjuder. Men det är inte klubbarnas fel utan problemet ligger på politikerna. Den svenska regeringen har inte ens en specifik idrottsminister, det borgerliga styret har totalt bortprioriterat idrott. Pengarna går istället till andra syften, detta trots rapporter om försämrad folkhälsa, detta trots rapporter om hall- och planbrist och detta trots rapporter om hur mycket idrott påverkar den svenska skattekistan positivt.

Klubbarna har inte råd att erbjuda fler tränare bättre och högre ersättning, föräldrarna har heller inte råd att betala mer för barnens fotboll. Pengarna måste komma från annat håll och det är på tiden att politikerna slutar nonchalera alla de fantastiska tränare som hjälper regering och kommun nå sina mål. Ta inte åt er äran om att brott bland unga går ner och ta inte åt er äran när folkhälsan går åt rätt håll.