Diskussionen om representation verkar ha befunnit sig på samma nivå under hela 10-talet. Foto: Annakarin Björnström

Är journalistiken i Sverige för alla?

Förutom Nytt i Flempan bevakas Huddinge av endast en journalist. Men för att kunna prata om rapportering måste vi också prata om representation - och vilka som uppmuntras till att bli journalister

Huddinge har 110 000 invånare men i nuläget bara en journalist. I det förra numret av Jourtnalistförbundets tidning Journalisten tog de upp den undermåliga rapporteringen av Huddinge kommun. Enligt kommunens befolkningsprognos kommer kommuninvånarna ha ökat till 130 000 invånare innan 2029. Kommunen är i topp tio på kommuner med högst andel invånare med utländsk bakgrund - en lista som toppas av Botkyrka kommun.

 

Att journalistiken har misslyckats med att rapportera från alla delar av samhället är tydligt.

Första dagen på min journalistutbildning vid Södetörns högskola hade vi studenter som uppgift att åka ut till platser och intervjua människor. En grupp har varit ute i en förort i Botkyrka kommun. Frågan de valt att ställa:

“Hur är det att leva i ett ghetto?”

Det blir först tyst i klassrummet. Några studenter ifrågasätter valet av ordet “Ghetto”. Direkt kommer motargument från andra studenter: studenterna i fråga har inte växt upp i storstaden, de har inte haft någon illvillig baktanke och att det bara var ett missförstånd. Men oavsett om det finns en baktanke eller inte så är ordbruk viktigt. I ett avsnitt av URs talkshow “tänk till” pratar de om hur ungdomar stämplar sig själva som “ghetto-barn” på grund av mediebilden.

 

Senare på terminen uppstår en liknande situation: En student som rasifieras blir intervjuad av en medstudent som fokuserar på dennes bakgrund. Studenten säger ifrån men får tips från lärare att närma sig ämnet mindre aggressivt. Det verkar alltså finnas en ovilja att ta upp problemet. Att avfärda kritik som aggressivitet dödar direkt diskussionen. Och är det inte just det som en utbildning ska erbjuda? En plats där det offentliga samtalets diskurs kan debatteras och de rådande strukturerna kritiseras? Det är väl annars viktigt att ta upp olika perspektiv i utbildningen så att man får en djupare förståelse för det samhälle man ska rapportera om?

 

Diskussionen om representation verkar ha befunnit sig på samma nivå under hela 10-talet - iallafall om man läser Kent Asps antologi “Den svenska journalistkåren” från 2007. I en enkätundersökning med medlemmar i Svenska journalistförbundet. Där framkom det att stödet för könsrepresentation var större än representationen av människor i olika åldrar och med olika bakgrunder. Minst viktigt var representationen av olika geografiska områden i Sverige. Även fast det gått över ett decennium så verkar det som om ingenting förändrats.

 

När medarbetare vid SR och SVT gjorde ett upprop mot rasism hösten 2020 svarade Sveriges Radios ledning att “kompetensen är viktigast vid rekrytering”, att journalistikens roll inte är att driva teser samt att journalistikens roll är att vara “vass, opartisk och objektiv”. Under samma period fick SR kritik från Medierna i P1 efter att ha rapporterat ovanligt mycket om nedläggningen av busslinje 76, mer känd som "journalistexpressen". I slutändan lades busslinjen inte ner.

Det säger något om var fokus ligger för den etablerade journalistiken - och det fokuset drabbar platserna och människorna journalisterna aldrig möter.