
Gladys Del Pilars musikgrupp Afro-dite var de första svarta artisterna att vinna Melodifestivalen. I en intervju med Nytt i Flempan berättar hon nu för första gången om utmaningarna i en bransch fylld av stereotyper.
– Man skulle vara tuff som person och sätta folk på plats, säger hon.
Gladys Del Pilar, medlem i musikgruppen Afro-dite, är en 57-årig kvinna som bott i Huddinge med sin man i snart 14 år. Hon är även känd för sina musikaler och sina gospelkonserter. Just nu repar hon inför en julshow som hålls den 5 december i Huddinge centrum.
När hon var liten bodde hon i Örebro och hade redan då bestämt sig för att bli sångerska. När hon flyttade till Stockholm under 90-talet blev hon signad av ett stort skivbolag. På skivbolaget låg även Afro-Dite-medlemmen Kayo.
– Det var många svarta artister där då.
Majoriteten av soul- och gospel-sångerskorna i Sverige under 90-talet var svarta, därför känner Gladys att hon hamnade i ett tryggt forum.
– Jag känner inte att jag har stött på de hindren som jag kan tänka mig att andra svarta har fått göra som hamnat i fel forum. Om jag skulle älska dansband och vilja göra musikkarriär inom det så skulle jag nog stött på hinder. Ett exempel är kritiken Beyoncé fick när hon Grammy-nominerades i musikgenren country.
Trots att Gladys Del Pilar kände att hon hamnat i rätt forum, tyckte hon under 90-talet att det var jobbigt att upprätthålla den attityden svarta blev tilldelade.
– Det kändes hela tiden som att man var tvungen att vara på ett speciellt sätt för att bli omtyckt. Man skulle vara tuff som person och sätta folk på plats för att hävda sin rätt och tyvärr så ser man samma jargong idag. Jag kom fram till att det inte var min grej, alla behöver inte tycka om mig. The older I get, the more they can kiss my ass, säger hon och skrattar.
År 2002 vann Afro-dite Melodifestivalen med låten “Never let it go” och blev därmed de första svarta personerna som vunnit Melodifestivalen. Gladys säger att hon inte förstod hur viktig den vinsten var där och då, men att deras vinst blev en öppning för andra svarta artisters karriärer i svenska tv-rutan.
– Vi gick bara ut på scen och gjorde vår grej, när det började komma kvinnor i stora grupper och bara grät förstod vi att wow, vi har ju skrivit historia. Det är otroligt häftigt.