Poeten Alexander Zadruzny är aktuell med “När vi inte längre kan gråta” i Botkyrka konsthall. Det är en utställning som skildrar sorgen efter en dödsskjutning.
Vad är inspirationen till utställningen?
-Jag har jobbat med ämnet sedan 2015 då jag förlorade en vän i gatuvåldet.
Jag arbetar med “Kollektiv sorg” bland annat via Instagram där vi lyfter människors historier. Vi lyckades starta en utställning ur det materialet. Vi ville visa olika perspektiv kopplade till frågan som inte alltid får plats i traditionell media.
Varför är utställningen viktig för dig?
-Det är en hjärtefråga för mig. Det är en nationell kris. Jag var 15 år första gången jag förlorade en vän i gatuvåldet. Längs vägen har det blivit flera. Det är många som påverkas och därför betyder det mycket för mig.
Du är främst känd som poet. Hur länge har du skrivit poesi?
-Jag har alltid skrivit. Första gången jag stod på scen och läste upp min poesi var runt 2014.
Har du aldrig haft scenskräck?
-Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig haft scenskräck, men det var mycket värre i början när jag stod på scen som 14-åring. Det är något som jobbats bort och istället börjar man trivas med det, det blir ett adrenalinrus man söker sig till.
Vill du utveckla poesin och göra det till karriär?
-Poesin handlar om att hålla den kreativa strimman vid liv och göra något jag brinner för. Jag pluggar till läkare och det är vad jag vill jobba med. Jag älskar utbildningen, men jag hade inte klarat att gå en akademisk utbildning utan att ha det sociala arbetet och konstnärliga uttrycken vid sidan.
