Dansaren Malin Jönsson leder gruppen Dans för Parkinson. Nytt i Flempan har frågat om hennes arbete.
Hur började du med dansandet?
– Jag började dansa på gymnasiet och trivdes så bra med det. Jag mår jättebra av att dansa och känner att det finns så himla mycket fördelar med det. Det är en bra träningsform eftersom man inte tänker på att man tränar, man blir också stark, smidig, övar balans och koordination.
Hur kom det sig att ni startade en dansgrupp för just personer med Parkinsons?
– Jag och min arbetsgivare ville utvecklas och utforska området funktionsrätt, alla människors rätt att kunna delta i samhällslivet. Vi hade hört talas om metoden dans för Parkinsons.
Hur hjälper dansen deltagarna?
– Det var en kvinna som berättade för mig förra veckan att hon hade så mycket värk i benen att hon inte trodde att hon skulle kunna dansa. Trots det tog hon sig hit och efteråt var värken som bortblåst. Jag tror att oavsett om man har Parkinson eller inte är det viktigt att sträcka på sig och ta plats. Det hjälper dansen till med jättemycket.
Hur har responsen varit?
– Det har varit en jättefin respons. Trots problematiken kring sjukdomen och att deltagarna kan ha en dålig dag är det väldigt hög närvaro. Det är ett otroligt härligt gäng. Bara det faktum att alla är där på lika villkor och har så hög förståelse för varandra skapar en väldigt fin plattform. Det är väldigt respektfullt, varmt och fint. Som ledare är det väldigt meningsfullt att man gör någonting som gör skillnad.
