Staffan Nilsson är dubbelt verksam i Flemingsberg, både som lektor på Södertörns högskola och som frontfigur i bandet Staffan Nilsson och det dåliga samvetet. I sina låtar ger han plats åt Flemingsberg och människors missöden.
Hur uppstod Staffan Nilsson och det dåliga samvetet?
– Vi var ett gäng från Flemingsbergs församling som började spela covers. Med tiden introducerade jag mina egna låtar och namnet Staffan Nilsson och det dåliga samvetet. Man kan nog säga att jag är frontfiguren, det är mina låtar, det är jag som sjunger.
Vilken plats har texterna i er musik?
– Texterna är centrala i vår musik. Det genomgående temat för låtarna är misslyckandet med att vara människa vilket kan ge upphov till dåligt samvete. Därav namnet Staffan Nilsson och det dåliga samvetet. Mina texter är inte självupplevda men de är inspirerade av mitt liv och de människor jag ser kämpa med livet.
Hur förhåller sig dina två yrken till varandra?
– Jag försöker hålla dem på armlängds avstånd från varandra. Det är kanske inte mina studenter som jag ser som den primära målgruppen. De får helst relatera till mig som sin lärare och kanske som en okej människa.
Vad är din relation till Flemingsberg?
– Jag tycker att Flemingsberg är en varm plats där jag upplever att många uppskattar mångfalden och sättet den bidrar till att berika. Jag har bott här sedan 1996. Det är en unik förort, det finns inte många platser dit det kommer fler människor dagtid än det finns människor som bor här.
Vilken bild vill du ge av Flemingsberg?
– Om man vill bidra till en plats värdighet kan man normalisera det vardagliga. Om en plats inte har det romantiska skimret kan man ändå normalisera och stå för att man trivs här och kallar det sitt hem. Jag märker att människor uppskattar och tycker det är meningsfullt när jag sjunger om Flemingsberg.
