På Södertörns högskola delar omkring 14 000 studenter på tre hissar i Moas båge. Det leder till långa väntetider, särskilt för de som är beroende av hissarna i sitt arbete eller vardag. För lokalvårdare och funktionsnedsatta studenter innebär det stress och extra anpassningar.
Hissarna som arbetsredskap
En grupp som påverkas av lång väntetid på hissarna är lokalvårdarna på skolan. De arbetar med städvagnar och utrustning som gör hissarna nödvändiga för att kunna ta sig mellan våningarna.
– Vi väntar länge. Inte varje gång, men det händer, berättar Songul Koyluoglu, lokalvårdare på skolan.
En av hennes kollegor kör en större städmaskin som används för att rengöra golven på högskolan. Maskinen är så pass stor att den endast får plats i en av hissarna. Det innebär att han ofta får vänta när hissen används av studenter, vilket skapar stress i arbetet. Om städningen drar ut på tiden riskerar han att störa studenter under pågående föreläsningar.
– Studenterna blir arga på honom. Men vi måste ju jobba och göra våra uppgifter också. Samtidigt förstår jag dem, säger Songul Koyluoglu.
Sju minuters väntetid
En annan som är beroende av hissarna är studenten Nicola St Clair Maitland, som är rullstolsburen. För henne är hissen en förutsättning för att kunna ta sig till föreläsningarna. Hon beskriver att väntetiderna ofta är långa, men att hon med tiden har lärt sig att anpassa sig. Det längsta hon har fått vänta på hissen är sju minuter. Det innebär att hon behöver åka till skolan extra tidigt för att hinna till sina föreläsningar. Samtidigt menar hon att det inte alltid är tydligt vilka som faktiskt behöver använda hissen.
– Jag kommer aldrig be folk att flytta på sig. Men om det är ett stort kompisgäng så tror jag inte att alla behöver åka hiss, säger Nicola St Clair Maitland.
Hon förklarar att vid tillfällen när det faktiskt är bråttom så behöver hon be studenter kliva ut ur hissen. Men hon använder sig gärna av humor för att inte framstå som jobbig. Hon upplever även att hänsynen minskat över tid och att det blivit sämre än vad det var tidigare.
– Ibland lämnar folk inte ens plats när jag ska in i hissen, säger Nicola St Clair Maitland.
