Andreas Åkerlund är professor i historia på Södertörn. Han har betygsatt de första avsnitten av SVT:s Historien om Sverige för nättidskriften Kvartal. Åkerlund hade velat ändra på mycket och efterlyser fler förklaringar till vad som driver historien framåt.
SVT:s storsatsning Historien om Sverige har fått ett minst sagt blandat mottagande. På Sydsvenskan skrev Torbjörn Flygt att Bolibompadraken kunde ha lett serien. Medan Erik Helmerson på DN tycker att serien “är public service som bäst”.
– Det irriterar mig att en serie som påstår sig berätta Sveriges historia inte bedöms utifrån någon form av kriterier. Det tycks väldigt mycket. Jag vill se en grundläggande nivå som i alla fall ligger litet över det rent uppenbara, säger Andreas Åkerlund.
Själv valde historieprofessorn att utgå ifrån gymnasieskolans kunskapskriterier när han började titta på serien. Han kunde snabbt konstatera att den inte håller måttet jämfört med målen som satts upp för landets gymnasister.
– Som historiker vill jag förklara varför saker sker. Inte bara berätta att det händer. Här talas ofta om vad folk kan ha trott och tyckt och man visar upp olika fynd. Det är ju helt okej. Men varför berättar man inte mer om hur samhället utvecklades? Människor började använda brons och järn – jaha, hur lärde de sig det?
Anspråket att folkbilda förpliktigar
Andreas Åkerlund tycker även att man har varit dålig på att ta tillvara kunskapen hos forskarna som medverkar. De dyker upp emellanåt och bekräftar att det som sagts är vetenskapligt belagt. Istället hade de kunnat förklara olika synsätt och vad som driver historien framåt.
– Man har valt vissa perspektiv utan att kommentera det. Man pratar till exempel om Sverige i ett avsnitt om stenåldern. Varför? Det vi menar när vi talar om Sverige idag uppstod ju långt senare. De är duktiga på att berätta men det här presenteras ju inte som infotainment. SVT har ett tydligt folkbildningsanspråk, säger historieprofessorn.
Om Andreas Åkerlund fått fria händer hade han velat göra två saker. Först låta de olika scenerna som spelas upp tydligare få driva historien framåt och förklara komplexa samband. Sedan tycker Åkerlund att experterna borde ha fått utrymmer att resonera mer. För så värst tvärsäkra tror han inte att de är.
Avslutningsvis menar professorn att skådespeleriet och de vackra drönarbilderna tenderar att undervärdera vad tittarna kan hantera när det gäller komplexitet och fördjupning.
– Jag tror det är viktigt att människor lär sig hantera mer komplext innehåll. Även unga. Det är mycket en vanesak och när vi nu har public service så är det kanske de som ska jobba med just det?
