Under helgen öppnade Botkyrka konsthall för den nya utställningen “Stå där det känns”. Den visas mellan den 18 november och 23 mars 2024.
Konstnärerna som ställer ut är Philip Dufva, Sofia Aedo Zahou, Mourad Kouri och Nicole Newsha Khadivi. När du kliver in i utställningsrummet finner du verk från de olika konstnärerna, även i ett litet filmrum till höger där det finns en bänk, en skärm och en konstant uppspelande kortfilm.
Konsthallen har skapat två programblad där man kan läsa om konstverken, även intervjuer med alla konstnärerna om hur och varför de arbetat med utställningen.
Arbetet bakom utställningen har varit en lång utveckling. I programmet berättas det att något som gör Botkyrka konsthall utmärkt är de personliga berättelserna som får ta plats i form av en utställning. Det är konsthallens styrka och kunskap som ligger i mötet med besökarna, konsten och platsen. Berättelser och samtal flödar mellan lokalens väggar och skapar en gemenskap i området. Konsthallen lyckas skapa en närhet och förståelse som bygger en bro mellan konsten och betraktaren, oavsett vem detta är.
Utställningen grundades på konstnären Philip Dufvas initiativ. Han har arbetat på Botkyrka konsthall under tre år och har under tiden planerat detta arbete. Eftersom Philip själv kommer från Botkyrka, är det viktigt för honom att alla utställande konstnärer har en bakgrund här. För denna utställning har alla konstnärer en bakgrund i Botkyrka, men så behöver inte alltid vara fallet. Oftast brukar konstnärerna ha koppling till området eller någon bekant med den anknytningen.
Det alla konstnärer har gemensamt är en känslosam koppling till platsen. Både underbara och traumatiska minnen har uppkommit i Botkyrka. Kommunen har varit väsentlig i allas uppväxt. Alla konstnärer har curerat verk som speglar delar av deras barndom. Sättet åskådaren rör sig i rummet, ska spegla hur de rört sig mellan olika kvarter i Botkyrka. På Botkyrka konsthall arbetar Jonne Hansson, 40 år, konsthallsvärd. Han berättar om känslan i konsthallen.
– Jag gillar känslan av att jag befinner mig utomhus, trots att jag är i en konsthall. Det känns lite kallt men ändå positivt på något sätt. Det kanske är för att hösten gör sig påmind. Jag känner mig lite skör av att se konsten ibland, det händer något inom mig som ofta inte sker.
