Den irländska 80- och 90-talsstjärnan Sinéad O’Connor avled blott 56 år gammal tidigare i år. På onsdagskvällen hyllades ikonen när hennes musik tolkades av unga artister på Huset i Huddinge.
– Hon var helt unik, säger Sophie Conte på Kultopia som arrangerar kvällen.
Det är också Sophie Conte som inleder kvällen med att på Husets scen tända ett ljus för kvällens bortgångna huvudperson. Sophie hänger sen på sig gitarren för att i kvällens första nummer ackompanjera Anna Weiland i en finstämd version av O’Connors politiska “Black boys on mopeds”.
– Hon kritiserade Margaret Thatcher öppet! Vem gör så? Hon fick så mycket motstånd men körde ändå sin grej, berättar Sophie passionerat.
Genom Kultopia har Sophie känt sextonåriga Anna Weiland sedan Anna var tolv år. Till vardags sjunger hon i punkbandet Det stora blå men tycker det är kul att variera stil och genre.
– Jag tycker texten är viktigare, det samhällsutmanande budskapet.
Anna har upptäckt Sinéad O’Connor tack vare Sophie som vid sidan av jobbet på Kultopia som musikledare är frilansande musiker.
– Sophie har varit en förebild för mig.
Förevigad med tavla
Särskilt påtagligt blir avtrycket irländskan satt hos Sophie när hon märkbart rörd bevittnar avtäckandet av Husets nya tavla. Sinéad O’Connor pryder nu väggen bredvid scenen ihop med Frank Zappa, Patti Smith och Dimebag Darrell.
Konstnären bakom tavlan heter Linda Wallenklint och jobbar även hon på Kultopia. Där håller hon bland annat kurser för ungdomar. Att avtäcka sitt senaste verk inför publik var ovant.
– Det tänkte jag inte på innan men det var kul med publik, säger en glad Linda.
Sedan fortsätter hyllningarna med nya artister på scen. Först Justus Ljusberg från bandet Lägereld som spelar ett knippe egna låtar, men bryter av med sin tolkning av “Troy” från O’Connors debutalbum “The lion and the cobra”.
Det stora namnet av kvällens artister och sist ut var emellertid Emil Eriksson från årets upplaga av Idol. Han inleder ensam bakom pianot och sätter punkt för kvällen med O’Connors megahit “Nothing compares 2 U”. Medan de sista tonerna ringer ut blåser Emil ut det tända ljuset och en hyllningskväll helt i Sinéad O’Connors anda är till ända.
